Jag är trött på allt just nu. På att bli körd hit och dit som en vilsen paketleverans utan adress. Som en stressad passagerare i en taxi jag aldrig beställde. Ena sekunden ska jag vara där, nästa sekund någon annanstans, och ingen verkar ens reflektera över om jag vill dit.
Detta gör mig illamående. Inte bara i den fysiska bemärkelsen, även om jag ibland undrar om det finns ett världsrekord i ofrivilligt åkande. Nej, det är själen som mår illa. Den där gnistan, den där lilla livsglädjen som får en att orka, den känns som en fladdrande låga i en storm. Hur länge kan man egentligen orka springa mellan punkter på en karta som någon annan har ritat upp?
Hur tänker dom egentligen? Tror de att jag har en inbyggd GPS och ett batteri som laddar sig självt? Eller att jag fungerar som en robot – bara att programmera in en ny destination så rullar jag iväg, leende och tacksam? Jag vill skrika att jag inte är en självkörande bil! Jag har känslor, behov, en vilja!
Men ändå… här sitter jag. Väntar på nästa färd, nästa anhalt. Och funderar över när någon ska fråga: Vill du ens åka?