Du har gjort mig till någon jag inte känner igen. När jag gav dig mitt hjärta, mitt allt, möttes jag av kyla och svek. Istället för att bli uppskattad, har jag förlorat mig själv. Din behandling har förvandlat mig, tvingat mig att bära en mask av ilska och bitterhet. Jag gav dig kärlek, men du lämnade mig med en tyngd som jag inte kan bära ensam. Jag ville vara bra för dig, men nu känner jag mig bara dålig – som om jag har förlorat allt som en gång var vackert inom mig.
Jag ser mig själv i spegeln och undrar var den personen jag en gång var har tagit vägen. Jag känner inte igen blicken som möter mig, en blick fylld av sorg och besvikelse. Jag gav dig allt jag hade, hoppades på att du skulle se mig, älska mig tillbaka på samma sätt. Men istället har jag blivit någon som tvivlar på sig själv, någon som är full av misstro och förlorad glädje.
Du gjorde mig till en främling för mig själv, en som tvingas kämpa för att återfinna den gnista som en gång fanns. Den kärlek jag gav dig borde ha stärkt oss båda, men nu har den bara lämnat mig med en tomhet som ekar i varje steg jag tar. Jag ville vara din trygghet, din hemvist, men istället känner jag mig förlorad i ett mörker du hjälpte till att skapa.
Jag trodde att kärlek handlade om att lyfta varandra, att växa tillsammans. Men nu känns det som om du har dragit ner mig i ett djup jag inte vet hur jag ska ta mig upp ur. Du har gjort mig till någon jag aldrig ville bli – en som ifrågasätter sitt eget värde, en som kämpar mot en smärta som borde ha varit kärlekens motsats. Jag vill hitta tillbaka till den jag var, men jag vet att vägen dit är lång och full av hinder, och just nu känns det som om jag går den ensam.
Jag vandrar genom dagarna som om jag bär en tung mantel av sorg och ensamhet, något som en gång var okänt för mig. Det är som om du tagit min inre styrka och krossat den, bit för bit. Jag försöker hitta mening i allt som hänt, försöker förstå varför jag lät mig själv dras ner så djupt.
Det är som om den kärlek jag en gång kände nu är ett gift som långsamt sprider sig genom varje del av mig, förvandlar allt som var vackert till något förvrängt och skadat. Du har gjort mig misstänksam mot kärlek, fått mig att tvivla på dess sanna natur. Var det någonsin äkta, eller var det bara en illusion jag klamrade mig fast vid, i hopp om att det skulle vara min räddning?
Nu står jag här, trasig men ändå med en svag gnista av hopp kvar. En del av mig vill fortfarande tro på kärleken, på att det finns en väg tillbaka till den person jag var innan du kom in i mitt liv. Men en annan del är fylld av rädsla – rädsla för att öppna mitt hjärta igen, rädsla för att återigen förvandlas till något jag inte vill vara.
Jag vet att jag måste finna styrkan inom mig, att jag måste lära mig att älska mig själv igen innan jag kan älska någon annan. Men just nu känns det som en oändlig uppgift, en kamp mot mörkret du lämnade efter dig. Jag vill tro att det finns ljus bortom detta, men varje steg framåt känns osäkert, som om marken under mig kan ge vika när som helst.
Du har gjort mig till en skugga av mig själv, men jag vägrar låta det vara slutet på min berättelse. Jag ska hitta tillbaka till den jag var, och kanske till och med bli starkare. Men för att göra det måste jag först läka, måste jag först förstå att det inte var min kärlek som var fel, utan hur den blev bemött. Och det är en insikt som tar tid att bära, men en jag måste omfamna för att kunna gå vidare.