Jag har alltid varit en sådan där trevlig människa. Ni vet, en sån som nickar förstående när någon drar en halvtimmes monolog om sin katt. En sån som alltid ställer upp, alltid lyssnar, alltid säger “självklart” när någon frågar om en tjänst, även om det innebär att jag måste jonglera trettioåtta andra saker samtidigt.
Men så en dag – kanske var det åldern, kanske var det en uppenbarelse från ovan – så insåg jag att min ryggsäck var full. Nej, inte full. Den var så överpackad att dragkedjan skrek av smärta. Så jag bestämde mig: Nu sätter jag gränser.
Det började försiktigt. Ett “tyvärr, jag kan inte den dagen” här. Ett “jag måste prioritera mig själv just nu” där. Och plötsligt – jag svär att det hände över en natt – blev jag den onda.
“Vad har hänt med dig?” frågade folk. Som om jag gått med i en sekt. Som om jag plötsligt börjat offra smådjur till mörka krafter.
“Du brukade vara så snäll…” sa någon, med den där besvikna blicken som får en att känna sig som om man just knuffat en pensionär framför en buss.
Jaha. Så tydligen betyder “snäll” att man alltid ska vara tillgänglig, alltid ska anpassa sig, alltid ska ta skiten utan att säga ifrån. Men så fort man sätter gränser – då blir man The Bad Guy.
Märkligt ändå, hur människor älskar generositet… så länge den inte har en gräns. Så länge den inte innebär att de någon gång måste anstränga sig själva.
Så här står jag nu. Inte längre dörrmattan. Inte längre den som alltid säger ja. Och visst, jag kanske är “den svåra” nu. Kanske är jag “den själviska”. Men vet ni vad? Det är ett pris jag är mer än villig att betala. För i slutändan är det bättre att vara en fri skurk än en kedjad hjälte.