Helgerna. Det där ordet som för många väcker bilder av soliga dagar, skratt med vänner, och kanske en chans att koppla av från veckans slit. Men för mig har helgerna blivit något annat. Något tungt. Som om de väger mer än resten av veckans dagar tillsammans.
När fredag kväll rullar in, känner jag inte spänningen som andra kanske gör. Istället är det som att en tyngd lägger sig över mitt bröst. Det är då tystnaden börjar. En tystnad som fyller hela lägenheten, hela mig. Den där tystnaden som inte bara handlar om att det inte är någon där, utan om det tomrum som ekar inombords.
Jag har försökt fylla helgerna. Försökt med projekt, försökt hålla mig upptagen, men det är som om ingenting riktigt biter. Allt känns ytligt, som om jag bara rör mig genom tiden utan att riktigt vara där. Som att varje timme bara är något jag måste ta mig igenom, en lång väntan på att det ska bli måndag.
För måndag är annorlunda. På något sätt känns det lättare att ha en rutin, att veta att jag har något att göra. Att inte behöva vara ensam med alla tankar. Helgerna, däremot, är som en påminnelse om vad som en gång var. En påminnelse om allt jag förlorat och allt jag försöker undvika att tänka på. Helgerna är inte längre en paus från vardagen. De är en påminnelse om den ensamhet jag försöker fly ifrån.
Och så sitter jag där, i ett mörkt rum, där tystnaden är så påtaglig att den nästan har en egen röst. Längtar efter måndagen, längtar efter att kunna gömma mig i rutinen igen. Helgerna, en gång fyllda med förväntan och glädje, har blivit något jag bara vill överleva.