Det finns något märkligt med helger. I teorin är de en paus, ett utrymme att andas, slappna av och vara sig själv. Men i praktiken? De är annorlunda. När veckans struktur faller bort och vardagen inte längre styr med sitt fasta schema, dyker det upp tomrum som är svårare att fylla.
Jag vaknar lördag morgon med en tyngd på bröstet. Ingen stress över arbete, inga mejl som väntar på att besvaras. Bara en oändlighet av timmar framför mig, utan riktning. Helgen har blivit som ett ekande rum där varje tanke, varje känsla känns lite högre, lite starkare. Den där känslan av att något saknas gör sig ständigt påmind, särskilt när lugnet infinner sig. Det är då alla tankar jag har tryckt undan hela veckan har en chans att ta sig fram, obönhörligt.
Det är konstigt hur helger, som en gång var en källa till glädje, nu känns som en slags prövning. Att hantera tomheten – inte bara i schemat, utan också inuti. Vissa dagar känns det som om hela helgen är en lång process av att fylla detta tomrum med meningsfulla aktiviteter. Men även de bästa planerna känns som om de saknar något.
Jag ser på klockan, och det känns som om tiden kryper fram. Samtidigt har jag det alltid svårt att hitta något att se fram emot. Planer kan ändras, saker kan hända spontant, men just den här känslan av ensamhet under helgen? Den försvinner inte lika lätt. Jag vill gärna tro att det bara är en övergångsfas, men ibland känns det som om helgerna förvandlats till en påminnelse om vad som inte längre finns.
Jag klär på mig och går ut, tar en lång promenad. Andas in den friska luften, låter skogen eller staden omfamna mig. Men även när jag går bland andra människor, känner jag av distansen. Alla andra verkar ha sina rutiner, sina planer, sina gemenskaper. Men jag? Jag har mig själv och tankarna jag försöker undvika.
Söndagar är värst. Det är då ångesten börjar krypa närmare, som en skugga i periferin. Vetskapen om att vardagen snart är tillbaka ger en viss lättnad, men också en underlig sorg. Helgen gick inte som jag hade hoppats, men samtidigt känns det som om den skulle kunna ha varit något mer något bättre.
Helgerna är utmanande. De tvingar mig att konfrontera det jag kanske inte vill se. Men trots det fortsätter jag. Kanske är det bara så livet är ibland – fyllt av stunder där vi söker och hoppas att hitta mening i mellanrummen.