Minnet är som ett spöke som ibland smyger sig på, osynligt och ovälkommet. Förr var det som om det alltid var närvarande, som en skugga som vägrade släppa taget. Varje ord, varje situation som en gång uttalats, kom tillbaka som en viskning, en påminnelse om allt som sagts och aldrig kunnat glömmas.
Nu händer det inte lika ofta, men när det gör det kommer det alltid utan förvarning. Det är som att tankarna letar sig in i de tysta stunderna, när jag som minst är beredd på det. Ett ögonblick av stillhet, och plötsligt är jag tillbaka där igen. Med de ord som kanske aldrig var menade att såra, men som ändå skar djupt. Jag försöker att inte låta tanken få fäste. Jag vet ju att det inte tjänar något till. Inga svar jag skulle få skulle kunna förändra det som varit. Det finns inga magiska ord som kan ta bort känslan eller rätta till det som en gång gått snett.
Jag har insett att det jag verkligen vill är att hitta frid. Det är där mitt fokus ligger nu – på att hitta lugnet inom mig själv, att skapa min egen glädje, fri från de frågor och tankar som ändå aldrig kommer ge mig något. I den där stillheten, i de små ögonblicken av lycka, det är där jag finner min väg framåt.
Det är inte lätt, men det är där jag känner att jag kommer närmast mig själv. Och med tiden blir det lättare.