Det började som ett stilla duggregn, knappt märkbart på min hud. De första dropparna smälte in i luften som om de alltid funnits där, som om de var en förlängning av mitt andetag. Jag stod mitt på den tomma gatan, och kände varje liten kyla från vattnet som träffade mitt ansikte. Med varje droppe som landade på min hud, med varje andetag som fylldes av den friska, fuktiga doften av regn, kändes det som om världen började vakna inom mig.
Regnet har alltid gjort mig levande på ett sätt inget annat kan. Det är som att varje gång himlen öppnar sig, släpper den också fri något i mig. Kanske är det för att regnet tvättar bort allt – inte bara dammet från gatorna, utan också den där tyngden jag bär på mina axlar, det där molnet av oro som ibland döljer solen. När det regnar, känns det som om världen stannar upp för ett ögonblick, som om allt får en chans att börja om.
Jag minns de gånger jag har gått genom städer och skogar, med regnet smattrande mot marken, varje steg en påminnelse om att jag är här, jag finns. Jag älskar hur regnet är obarmhärtigt ärligt, det döljer inget, och det tvingar en att möta sina känslor, precis som de är. När det regnar, finns det ingen plats att gömma sig. Och just där, i regnets kalla famn, känns det som om jag hittar mig själv.
Jag har alltid dragits till det. Kanske för att regnet påminner mig om att livet inte bara är solsken och blå himmel. Att leva innebär att ibland känna smärtan, kylan, ensamheten – och att det är okej. Det är i de stunderna, när jag är blöt, frusen och genomdränkt av livet själv, som jag verkligen känner att jag lever.
Så varje gång himlen mörknar och molnen samlas, blir jag förväntansfull. Jag klär mig inte för att skydda mig från regnet, för det är inte något jag vill undvika. Istället kliver jag ut, med armarna utsträckta och huvudet högt. Låter varje droppe smälta in i min hud, in i mitt hjärta. För jag älskar regnet – och hur det får mig att känna att jag lever, på riktigt.