Jag stod där, mitt i rummet, medan orden ekade runt omkring mig. De var aldrig högt sagda, alltid dolda bakom leenden och små kommentarer, men de nådde mig ändå. Ett mönster av subtila påpekanden, av saker som jag borde vara eller göra annorlunda. Som om jag vore något som behövde fixas.
Men jag är inte defekt.
Det har tagit mig tid att förstå det. Så länge jag kan minnas har jag försökt anpassa mig, strävat efter att passa in i andras förväntningar, även när de var osynliga. Jag har lagt märke till varje nyans i deras röster, varje suck eller höjning på ögonbrynet, och trott att det var min uppgift att förändras. Bli bättre. Bli rätt.
Och ändå… inget jag gjorde var någonsin tillräckligt.
Det är som att de bär runt på en osynlig manual för hur jag borde vara, men ingen har någonsin gett mig den. Jag får bara höra om alla fel jag gör enligt deras osynliga regler. En gång blev jag tillsagd att jag var för tyst, en annan gång att jag var för känslig. När jag öppnade mig för mycket var det ”för intensivt”, men när jag höll tillbaka blev jag kallad för ”otillgänglig”. Allt blev fel oavsett vilken väg jag tog.
Men jag är inte defekt.
Jag har kommit att inse att jag är precis som jag ska vara en person som inte kan placeras i en färdig mall eller form. Jag är en unik blandning av styrkor och svagheter, av mjuka och hårda kanter, som alla är en del av mig. Det finns ingen enkel instruktion för hur jag fungerar, ingen snabb lösning som kan passa mig in i någon annans bild av ”rätt”.
Jag har känslor som ibland svämmar över, och det betyder inte att jag är för mycket. Jag tänker djupt och noggrant, vilket ibland kan göra mig tyst, men det betyder inte att jag är för lite. Jag bryr mig om andra, och om mig själv, och det gör mig inte till någon som behöver korrigeras.
Jag har insett att min värdighet och mitt värde inte ligger i att vara perfekt för någon annans skull. Jag behöver inte modifieras, justeras eller fixas. Jag är redan hel, med alla mina skavanker, och jag är stolt över det.
Jag kommer aldrig att vara den som följer deras tysta regler, deras oskrivna manualer. Jag är inte deras projekt att förbättra. Deras åsikter är inte mina att bära. Jag har rätten att vara den jag är, utan förklaring eller ursäkt. Och jag kommer att fortsätta att vara precis så som jag är, för jag är inte defekt. Jag är jag.
Och det är tillräckligt.