Jag har alltid varit den som flyttar på mig. Som gör plats. Som backar ett steg när någon annan kliver fram.
Det har varit så länge jag kan minnas. Som barn var jag den som lät andra välja först, som nöjde mig med den sista kakan på fatet. Som vuxen blev jag den som ställde upp, lyssnade, log, anpassade mig. Den som aldrig sa ifrån, som alltid höll med, som svalde irritationen och tänkte att “det ordnar sig”.
Men det ordnar sig aldrig. Inte för mig.
För varje gång jag har varit snäll, har någon annan sett det som en självklarhet. För varje gång jag har anpassat mig, har någon annan tänkt att det är så det ska vara. Och för varje gång jag har gett, har någon annan tagit—utan att ens reflektera över att det var något de fick.
Jag är trött nu. Trött på att böja mig, trött på att vara snäll för snällhetens skull. Trött på att vara en nickedocka som ler och säger “det är lugnt” när det egentligen brinner inombords.
Så nu gör jag det annorlunda.
Nu går jag först.
Jag väljer först, jag säger nej när jag menar nej, jag slutar att förminska mig själv för att andra ska få ta mer plats. Jag slutar vara den som alltid förstår och börjar vara den som också vill bli förstådd.
Jag vet att det kommer vara svårt. Jag vet att någon kommer bli förvånad, kanske till och med besviken. Men vet du vad? Det är inte mitt problem längre.
För första gången på länge tänker jag inte på alla andra.
Jag tänker på mig själv.
Och det känns förbannat bra.