Det var en kylig höstdag när vi först träffades. Löven låg i drivor längs gatorna, och vinden svepte genom träden som om den viskade hemligheter. Du var ny i staden, och vi möttes av en slump på det lilla kaféet vid hörnet av gatan där jag bodde. Ditt leende var varmt, och dina ögon glittrade när du frågade om jag kunde rekommendera något från menyn. Vi började prata, först om kaffet, sedan om livet. Samtalen flöt lätt, som om vi känt varandra hela livet.
Veckorna gick, och våra möten blev fler. Vi skrattade tillsammans, delade tankar och drömmar, och jag började känna att du var någon jag ville ha nära, någon som kunde vara en viktig del av mitt liv. Men medan jag började öppna mitt hjärta, kände jag en viss distans från dig. Det var som om du höll något tillbaka, något jag inte riktigt kunde sätta fingret på.
Så kom den dagen när jag insåg sanningen. Vi satt på en bänk i parken, höll varandras händer medan solen sakta sjönk bakom träden. Du berättade om ditt liv, dina tidigare relationer, och jag förstod att jag inte var den enda. Jag var bara en av många. Ett alternativ. En person du kunde spendera tid med när inget annat passade, men aldrig den första du tänkte på när något viktigt hände.
Det gjorde ont, mer än jag ville erkänna. Jag hade hoppats på något äkta, något som kunde växa och bli starkt. Men för dig var jag bara en bekväm tillfällighet, någon att vara med när det passade dig.
Vi fortsatte att träffas ett tag till, men varje möte blev en påminnelse om vad jag egentligen var för dig. En dag, när vi satt tysta över våra kaffekoppar, insåg jag att jag behövde något mer. Något du inte kunde ge mig. Jag reste mig, såg på dig en sista gång och sa hejdå.
Det var inte lätt att gå därifrån, men det var nödvändigt. För att hitta någon som skulle se mig som mer än bara ett alternativ, behövde jag först lära mig att se mitt eget värde. Och det var början på en ny resa, en där jag var mitt eget förstahandsval.