Sitter här och tänker. Tankarna snurrar, stöter mot varandra, blir till en röra av frågor utan svar. Är det jag som skapar problemen? Är det jag som ser till att allt blir… Ja, jag vet inte. Är det bara jag som missförstår, eller är det någon annan som missförstår mig?
Det gör mig förvirrad. Hela tiden. Som om jag tappat bort nyckeln till något viktigt. Ibland undrar jag om det är fel på mig. Om det är jag som gör fel. Jag försöker verkligen tänka om, tänka på vad jag säger, hur jag beter mig. Försöker att inte bara tänka på mig själv, utan på omgivningen också.
Men varje person jag träffar är olika. Det borde inte vara ett problem, ändå blir det det. Det blir bara fel. Jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag ska prata med dem. Varje gång tror jag att vi är på samma nivå, men tydligen är vi inte det.
Förut var det enklare. Då kunde jag läsa av människor, förstå vad de menade utan att de behövde säga allt rakt ut. Nu känns det som att jag inte kan det längre. Som att jag tappat stinget. Jag vet inte ens hur jag ska prata med människor längre.
Ska jag bara vara tyst? Men det vill jag inte. Jag har varit tyst så länge. Hela min uppväxt har varit tystnad. Allt skulle vara husch husch, inget skulle sägas rakt ut. Men jag vill inte vara den personen längre.
Frågan är bara – hur bemöter jag människor på rätt sätt? Hur pratar jag med dem? Hur ska jag vara? Jag kan inte anpassa mig varje jävla gång när de själva inte gör det.
Jag tänker bara vara mig själv. Det är det enda som känns rätt.
Så, hej då.