Jag menar… min mur. Den som jag byggt upp så omsorgsfullt, sten för sten. Varje gång någon sårade mig, varje gång jag kände mig ignorerad, varje gång jag visste att jag inte betydde så mycket som jag borde ha gjort – en ny sten lades på plats. Och jag ska inte ljuga för dig, den här muren börjar bli riktigt solid nu. Den skyddar mig från världen utanför, från smärta, svek, och allt det där som har fått mitt hjärta att dra sig tillbaka bakom ett ogenomträngligt fängelse.
Folk har försökt, förstås. De har knackat på, försökt bryta igenom med vänliga ord eller löften om att de är annorlunda. Men jag har hört det förut. Ibland verkar det som om de tror att de kan säga något magiskt som får mig att öppna dörren, men det är inte så enkelt. Det krävs mer än vackra ord och tomma löften för att riva en mur som har byggts med så mycket sorg, så mycket besvikelse.
Jag har blivit bra på att hålla människor på avstånd. Det är lättare så. Tryggare. Om ingen kommer för nära, om ingen verkligen ser vad som finns bakom allt detta, då finns det inget som kan skada mig. Det är så det fungerar. Sten efter sten, lager efter lager. Och varje gång jag känner en gnista av något som skulle kunna betyda mer, något som kan hota att bryta sig in, så lägger jag till ännu ett lager.
Men vad händer om jag sänker muren, bara lite? Vad händer om jag låter någon se mer av mig än bara den person jag låtsas vara bakom dessa tunga lager av skydd? Det är en risk. En stor risk.
Så vi får väl se. Vi får väl se om någon någonsin lyckas få ner den här muren.
Muren har blivit min bästa vän, mitt skyddsnät. Den är stabil, trygg, och pålitlig. När allt annat har svajat, när människor har kommit och gått, har muren alltid funnits där. Den har växt med mig, anpassat sig efter varje ny erfarenhet och varje ny besvikelse. Och även om jag ibland har undrat hur det skulle vara att leva utan den, så har tanken på att faktiskt sänka den alltid känts för farlig, för okontrollerbar.
För vad händer om jag öppnar upp, släpper in någon, och de bara går igen? Vad händer om jag låter någon få en glimt av vem jag egentligen är, och de inte gillar vad de ser? Det är den största rädslan – att den personen som jag skyddat så länge bakom dessa väggar kanske inte är värd att lära känna.
Men å andra sidan… Vad händer om jag aldrig vågar släppa in någon alls? Om jag låter varje möjlighet passera, gömd bakom min ogenomträngliga fasad? Det är där jag befinner mig, i den där paradoxen mellan trygghet och ensamhet. Muren skyddar mig, men den håller mig också fången.
Så ibland tänker jag på hur det skulle vara att ta bort en sten i taget. Inte att riva allt på en gång, det skulle vara för mycket, för snabbt. Men kanske, bara kanske, flytta en sten åt sidan och låta ljuset komma in. Låta någon få se en liten del av vad jag skyddar här inne. Och kanske, bara kanske, få känna på något annat än ensamheten som min mur har skapat.
Det är en tanke som skrämmer mig, men också en som fascinerar mig. För bakom den här muren finns något mer – något jag har hållit gömt så länge att jag nästan glömt vad det är. Frågan är bara om jag vågar låta någon annan få se det, eller om jag fortsätter att bygga på, sten för sten, och för alltid hålla världen på avstånd.
Så där står jag, med en hand på muren. Fingrarna glider längs de kalla stenarna som jag en gång trodde skulle skydda mig från allt. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om jag släppte taget, om jag tog bort en enda sten, om jag lät någon kliva närmare. Det är en tanke som både lockar och skrämmer mig.
Men kanske, bara kanske, är det dags. Dags att släppa in lite ljus. Dags att våga känna något annat än tryggheten i att vara ensam bakom en mur. För även om den skyddar, håller den också allt annat ute.
Och jag är inte säker på att jag längre vill leva så. Så vi får väl se. Kanske finns det någon, eller något, som är värt risken att ta ner en sten. Kanske inte. Men jag vet en sak: jag kan inte fortsätta gömma mig för alltid.
Muren må vara solid, men även det starkaste stenverk kan en dag ge efter – om jag tillåter det.