Alla säger att de inte letar efter den perfekta partnern, men ändå är det precis vad man ser. Överallt. På sociala medier, dejtingappar, och i vardagliga samtal finns den där ständiga jakten efter den som ska uppfylla varje liten dröm, varje önskan. Det verkar som om vi har tappat bort att kärlek handlar om två bristfälliga människor som vågar tro på något större än sina egna förväntningar.
När jag scrollar genom dejtingprofiler eller lyssnar på samtal över kaffe märker jag hur höga krav folk ställer på varandra. “Han måste vara rolig, vältränad, bra med barn, ha ett fast jobb, och gärna vara bra i köket.” Eller “Hon ska vara självsäker, självständig, men ändå mjuk och omhändertagande, som en perfekt balans av Madonna och rockstjärna.” Det blir nästan som om man handlar i en butik, med en checklista i handen.
Var kommer dessa idéer ifrån? Är det spegelbilder av oss själva, våra egna önskningar projicerade ut på en annan människa? Eller är det samhället som har målat upp den där bilden av en felfri person som vi förväntas falla för? Sociala medier spelar sin roll, förstås. Det är lätt att tro att den där parbilden med perfekt ljus och leenden representerar deras verklighet. Men vi ser inte grälen bakom kameran, vi hör inte de osäkra samtalen eller ser det hårda arbetet för att hålla ihop.
Jag tror det är här vi måste bromsa in. Ingen är perfekt. Det har vi alla hört, men det verkar som om det glöms bort i jakten på kärleken. Förväntningarna bygger upp murar, istället för att öppna dörrar. Hur kan någon leva upp till att vara allt för en annan människa? Det går inte. Ingen kan vara alla de där egenskaperna på en gång utan att tappa bort sig själv.
Vi människor är komplexa, med fel och brister som är lika viktiga som våra styrkor. Och kärlek handlar inte om att hitta någon som uppfyller alla kriterier, utan om att hitta någon som får oss att känna oss trygga nog att vara sårbara med våra brister. Kärleken växer i den där ofullkomligheten, när vi vågar se varandra utan filter och acceptera varandras rynkor, båda på huden och i själen.
När vi sänker våra förväntningar, inte på ett sätt som innebär att vi förtjänar mindre, utan genom att vara realistiska om vad kärlek egentligen är, då finns det plats för äkthet. Och kanske är det den typen av kärlek vi borde sträva efter – den som är mänsklig, ömsint och, framför allt, riktig.
Så frågan är inte längre “finns den perfekta partnern?” utan snarare: “När ska vi sluta låtsas att vi måste vara perfekta själva?”