Denna novell handlar om en man som inser att han har blivit utnyttjad och tar det modiga beslutet att sätta gränser för att återta kontrollen över sitt eget liv.
Erik satt i sin favoritfåtölj, den som knarrade när han lutade sig tillbaka, med blicken fast i den fladdrande elden i spisen. Han visste att något var på väg att förändras. Det låg i luften, som den tunga doften av regn före en storm. Han hade försökt ignorera det, skjutit undan tankarna så många gånger att det blivit en vana. Men nu gick det inte längre.
Han hade precis fått ännu ett samtal från Sofia. Det började alltid likadant: hon ringde, han svarade, och inom några minuter var hon igång. Om sin stress, sitt jobb, sina problem med vännerna. Hon behövde någon att prata med, någon som kunde lyssna. Erik hade alltid varit den personen, och i början hade han inte haft något emot det. Det kändes bra att vara behövd.
Men nu, efter nästan ett år av dessa samtal, hade en bitter smak börjat sprida sig i hans inre. Det var som om varje gång hon ringde, så togs en liten bit av honom ifrån honom. Efter varje samtal kände han sig tömd, utmattad, som om hans egna problem inte spelade någon roll.
”Erik, du är alltid där för mig,” brukade hon säga med ett svagt leende. Men något i hennes röst fick honom alltid att tvivla på de orden.
Och nu, för första gången, började han inse sanningen. Om han verkligen hade förstått från början, om han hade märkt att han bara var en tillflyktsort för henne, en avlastning när hennes egna tankar blev för tunga, då hade han lämnat för länge sen. Han skulle ha räddat sig själv från att bli hennes emotionella sopkorg.
Erik reste sig från fåtöljen och gick fram till fönstret. Mörkret utanför speglade hans känslor. Han såg sin egen reflektion i glaset, en man som nästan förlorat sig själv för att hålla fast vid något som aldrig skulle vara mer än en illusion.
Han tog upp telefonen och började skriva. Det var ett enkelt meddelande, inget komplicerat. ”Sofia, jag kan inte göra det här längre. Jag behöver också någon som lyssnar. Ta hand om dig.” Han tvekade inte när han tryckte på ”skicka”. Det var första gången han inte kände behovet av att väga sina ord, att fundera över hur hon skulle reagera. Han visste att det här var rätt.
Sekunderna efteråt stod han fortfarande kvar vid fönstret. Det kändes som att en sten lossnat från hans bröst, men samtidigt kände han ett sting av sorg. Han hade förlorat något, men han hade också vunnit tillbaka sig själv.
Och när han såg ut genom fönstret, märkte han att det första lätta regnet började falla. Stormen hade kommit, men Erik visste att han skulle klara sig igenom den, starkare än förut.