Jag har haft mardrömmar ett tag nu. Nätter fyllda av rastlöshet, där varje timme känts som en evighet och tankarna som jag försökt undvika har jagats fram i mörkret. Men något har förändrats. Det känns som om stormen inom mig sakta börjar lägga sig. Mardrömmarna har inte försvunnit helt, men de är inte lika skrämmande längre. Jag börjar se ljuset mellan skuggorna.
Det var sent på kvällen, och vinden susade mjukt genom de höga träden som omringade stigen. Jag hade gått länge, nästan utan att tänka, med blicken riktad framåt mot de skuggor som långsamt förvandlades i skymningen. Varje steg kändes tungt, men jag fortsatte ändå. Jag visste att om jag bara kunde klättra lite högre upp för berget framför mig, så skulle jag få en annan utsikt. En ljusare horisont.
Men tankarna var som ett mörkt moln som hängde över mig. Jag mindes den gången allt föll isär, hur tryggheten försvann, och hur ensamheten smög sig in i mitt liv som en ovälkommen gäst. Mardrömmen av förlusten och sveket hade gripit mig, och det kändes som om jag aldrig skulle hitta min väg ut ur den labyrinten. Hur jag än kämpade, verkade det som om natten aldrig skulle lämna mig.
Men något förändrades den här natten. Jag stannade upp när jag såg en stig som ledde uppåt, mot bergets topp. Det var brant och stenigt, och jag kände mig tveksam. Var det värt att kämpa mer? Jag kunde stanna här, i det välbekanta, och vänta på att natten skulle svälja mig helt.
Men något djupt inom mig viskade, nästan obemärkt till en början, att det var dags att ta ett steg till. Så jag satte handen mot första stenen, drog mig upp och kände hur mina muskler svarade, trots tröttheten. Varje steg uppåt var ett brott mot den förlamande kraften av min inre storm. Det var svårt, det var utmanande, men det fanns en annan kraft inom mig – en som jag knappt kände igen men som nu började röra sig framåt med en oväntad styrka.
När jag nådde toppen, var världen under mig förvandlad. Det mörka som hade omslutit mig hade nu skingrats. Natten var fortfarande där, men stjärnorna lyste starkare än jag någonsin sett dem. Tystnaden var inte längre hotfull, utan lugnande. Den kalla vinden bar med sig en stillhet jag länge saknat.
Jag insåg där, ståendes högst upp, att mardrömmar kan kännas oändliga när man är fast i dem, men när man klättrar över dem, stiger upp till en plats där perspektivet förändras, blir de till något annat. Kanske en vacker dröm. Kanske bara en påminnelse om min styrka att ta mig förbi dem.
Och i det ögonblicket, kände jag att jag kunde fortsätta.