Det brukade vara något jag såg fram emot. De där trevliga mötena efter jobbet, när vi samlades på en bar, beställde in något kallt att dricka och lät konversationerna flöda fritt. Det var enkelt. Det var en plats där jag kände mig sedd, där vi alla var lika mycket en del av samtalen. Skratten brukade eka mellan oss, och orden dansade fram och tillbaka som om vi alla följde samma melodi. Kommunikation när den var som bäst en balans mellan lyssnande och talande, där alla röster fick plats.
Men den här kvällen var annorlunda. Det som brukade kännas som en trygg plats hade på något sätt förvandlats. Jag satt där vid bordet, omgiven av samma människor, men orden som flödade omkring mig kändes plötsligt avlägsna, svårfångade. Det var som om jag inte riktigt hängde med längre, som om konversationen gled undan varje gång jag försökte fånga den. Och med varje missad replik växte en känsla av förminskning inom mig, som om jag sakta försvann ur sammanhanget.
Rösterna omkring mig var fortfarande högljudda, men deras innehåll gick mig förbi. Samtalen blev till en sorts bakgrundsbrus, ett sorl jag inte längre kunde förstå. Jag kände hur en klump bildades i magen. De andra skrattade och pratade vidare, som om inget hade förändrats för dem. Men för mig? För mig blev varje skratt en påminnelse om att jag inte riktigt var där längre. Jag försökte säga något, fånga en tanke som skulle bryta tystnaden inom mig, men det kom ut fel, och ingen märkte det ens.
Det var just det den där känslan av att ingen märkte. Hur jag kunde vara där, mitt i folkmassan, och ändå känna mig så osynlig. Det var som om jag hade tappat fotfästet, förlorat min plats i dynamiken. Jag hade alltid trott att vi var en grupp där alla bidrog, där varje röst hade samma värde. Men nu kändes det som om jag sakta blev mindre och mindre, krympte in i mig själv för varje missat tillfälle att delta.
Jag lyssnade på deras samtal, försökte hänga med, men tankarna började vandra. Hur kunde jag hamna här, i en tyst tomrum, mitt bland alla dessa människor som en gång fick mig att känna mig så levande? Det var som om jag plötsligt inte var tillräcklig, som om jag inte hade något att tillföra längre. Och ju mer jag försökte slå bort den tanken, desto starkare växte den.
Det var en obehaglig känsla att vara både närvarande och frånvarande samtidigt. Som om jag var där rent fysiskt, men min själ, min röst, hade försvunnit någon annanstans. Jag kände hur blicken flackade, hur jag blev mer och mer upptagen av min egen osäkerhet. Kanske var det bara en dålig dag, kanske var det bara jag. Men i det ögonblicket kändes det som om världen runt mig rullade vidare utan mig.
Jag satt tyst och lyssnade, men varje ord som yttrades mellan dem kändes som ett ekande hån. Jag var där, men ändå inte. Och i den stunden var det som om allt det välbekanta oljudet, allt det där sorlet som en gång var min trygghet, förvandlades till en djup, tyst tomrum. Ett tomrum där jag saknade min plats, min roll i konversationen, och där känslan av att inte räcka till blev allt mer påtaglig.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag stanna kvar och försöka, eller gå därifrån och andas ut i ensamheten? Kanske skulle jag bara vänta tills nästa gång, när allt kanske skulle kännas lättare igen. Men just då, mitt i allt, var jag bara tyst för tyst för att någon skulle märka vad som pågick inom mig.
Och det var den värsta delen av allt.