Varje morgon, när jag vaknar, är det som om jag sätter på mig en osynlig mask. Det är inget jag tänker på längre, det sker automatiskt. Jag kliver ur sängen, går till jobbet och där är den – masken som stänger av allt. Alla känslor, alla tankar som snurrar inom mig, allt blir tyst bakom den. Jag ler åt varje person jag möter, som om allt är precis som det ska vara. Som om jag inte känner mig som en främling i mitt eget liv.
Det är en märklig känsla, att behöva le fast man inte vill. Att behöva vara trevlig när allt man vill göra är att skrika, att få ett ögonblicks andrum från alla krav och förväntningar. Men så fungerar det inte, inte i den här världen. Jag måste hålla det inom mig. När någon gör mig irriterad, när de säger något som får blodet att koka, biter jag ihop, släpper fram ett leende och låtsas som om det aldrig hände.
Och komplimanger – de värsta av allt. När någon säger något snällt, när de ger mig uppmärksamhet, känns det som om hela min kropp låser sig. Jag blir stel, tittar bort, vet inte hur jag ska hantera det. Det är som om jag inte riktigt förtjänar det, som om deras ord träffar någon version av mig som jag inte längre känner.
Jag tror inte att någon märker något. Det är nästan komiskt hur bra jag har blivit på att dölja det. Hur jag kan spela min roll så väl att ingen någonsin ifrågasätter något. De ser bara masken, inte människan bakom. Och det är frustrerande, så otroligt frustrerande, att varje dag leva i detta spel, där jag låtsas vara någon jag inte är.
När jag kommer hem, då släpper allt. Masken faller av, och verkligheten kommer över mig som en tsunami. Det är som om alla känslor jag har stängt inne under dagen väller fram på en gång, överväldigande, förkrossande. Jag hamnar på golvet, försöker andas, försöker hitta något slags fotfäste. Men varje dag känns det likadant. Som om jag drunknar i något som ingen annan kan se.
Så är det, varje dag. Jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta. Men jag bär masken ändå, för det är så världen fungerar. Jag har bara inte lärt mig ännu hur jag ska leva utan den.