Varje regndroppe som faller mot marken bär med sig en del av min berättelse. Vissa droppar är tunga, fulla av sorg, medan andra faller lätt som om de bar på glädje. I varje droppe ser jag ansikten, minnen av människor som kommit in i mitt liv, som lämnat sina spår och sedan försvunnit lika snabbt som regnet avdunstar från asfalten.
Vissa stannade längre, deras närvaro en stadig ström genom mina dagar. Andra kom och gick som tillfälliga stormar, lämnar kaos bakom sig, men även klarhet när molnen skingrades. Det är en märklig känsla, att känna djup kärlek och förlust i samma hjärtslag, som om hjärtat och själen för en ständig kamp om vad som är mest rätt.
Hjärtat bultar för det som var, för det som fortfarande kan vara, medan själen, trött och sliten, söker lugn. Och så fortsätter regnet, en oändlig påminnelse om livets oförutsägbarhet, om allt jag har älskat, allt jag har förlorat, och om varje ögonblick där emellan.
Regnet hade en särskild förmåga att framkalla minnen, som om varje droppe kunde öppna en dörr till det förflutna. I stillheten som uppstod mellan regnens trummande mot fönstret, dök bilder upp. Jag såg ansikten av människor jag en gång älskat, vänner som varit min trygghet, och de som lämnat mig med ett tomrum.
Det var märkligt hur vissa relationer försvann som en vårduns i regnet, medan andra, även om de var långt borta, alltid fanns där som en tyst närvaro. De som stannat hos mig genom tidens alla prövningar kände jag fortfarande i varje andetag, i varje beslut. Men så var det också de som gått – de jag aldrig trodde skulle lämna, men som försvann utan att se tillbaka. Och det var deras avsked som skar djupast.
Kampen mellan hjärtat och själen hade alltid funnits där. Hjärtat, envis och fullt av hopp, ville hålla fast vid det förgångna, vid människor som en gång betydde allt. Men själen, trött av alla känslor och deras tyngd, ville släppa taget, för att kunna vandra vidare.
Det var en kamp som ingen kunde vinna, och kanske var det heller inte meningen att någon skulle göra det. Kanske var det i själva kampen som livet utspelade sig – i balansgången mellan att minnas och att gå vidare, mellan att hålla fast vid kärleken och samtidigt tillåta sig själv att läka.
Regnet fortsatte att falla, men nu kändes det lättare. Varje drop