Tiden är vår värsta fiende, men också vår bästa vän. Den smyger sig på när vi minst anar det, stjäl minuter som känns som sekunder och förlänger timmar när vi önskar att de bara kunde försvinna. Den tysta följeslagaren som aldrig släpper taget, oavsett hur mycket vi ber om det. Tiden rinner, som sand genom våra fingrar, och vi står ofta maktlösa inför den.
Men ändå, är det inte tiden som helar våra sår? När livet känns som allra svårast, när hjärtat tyngs av sorg och saknad, är det tiden som sakta suddar ut smärtan. Vi vet att den aldrig kan ersätta det vi förlorat, men den hjälper oss att acceptera. Den formar oss, bygger upp oss, även om den ibland känns som en obarmhärtig domare.
Jag minns varje ögonblick med dig. Hur skrattet ekade i rummet, hur dina ord ibland kunde värma, och andra gånger kunde såra. Vi trodde att vi hade all tid i världen. Men en dag var den slut. Utan förvarning, utan nåd. Tiden stal dig från mig, och jag stod där ensam, kvar med minnena och tårarna som föll.
Men sedan kom de där dagarna när jag kunde andas igen. Små, korta stunder då världen inte kändes så tung. Det var tiden som arbetade i bakgrunden, långsamt lät mig förstå att livet fortsätter. Jag lärde mig att leva med saknaden, att låta den finnas där utan att den krossade mig. Tiden blev min allierade, min vän, som viskade att det fanns mer att uppleva, att jag kunde fortsätta gå framåt.
Och nu, när jag ser tillbaka på allt vi hade, kan jag känna en viss frid. Ja, tiden tog dig ifrån mig, men den gav mig också möjligheten att minnas dig, att vårda det vi delade. Den påminner mig om att varje dag är ett steg närmare något nytt, något okänt. Kanske något bättre. Tiden har sin egen agenda, men den ger också oss gåvan att växa, lära och älska på nytt.
Så är tiden vår värsta fiende? Ja, på många sätt. Men den är också vår bästa vän, om vi bara tillåter oss att förstå dess rytm.