Det är något särskilt med oktober. Luften är kylig men ändå mild, och löven skiftar i varma färger. Men det är inte lövens sprakande skådespel som alltid får mig att tänka på oktober, utan snarare den rosa nyansen som fyller himlen och världen omkring oss. Rosa oktober, en påminnelse om styrka, kamp och sammanhållning.
Varje år i oktober blir jag påmind om henne. Min lillasyster, som förlorade sin kamp mot bröstcancer i mars 2009. Hennes skratt, hennes värme, och den oändliga styrkan hon visade genom hela sin resa är med mig varje dag. Men när oktober kommer, blir allt så mycket tydligare, så mycket mer påtagligt. Det rosa bandet, en symbol för kampen, bär jag för henne för hennes mod och den outtröttliga kamp hon förde.
Hon förlorade sin kamp, men hon förlorade aldrig sitt hopp. Bröstcancern tog henne ifrån oss alldeles för tidigt, men hennes minne är starkare än någonsin. Rosa oktober påminner mig inte bara om medvetenhet, utan om den tid vi delade, den styrka hon visade, och den smärta som ännu finns kvar i mitt hjärta. Det rosa bandet är en symbol för så många, men för mig är det min lillasysters liv, hennes berättelse, hennes kamp.
Jag minns mars 2009 som en tid då världen blev tystare, tyngre. Men ändå var det hennes leende jag minns mest. Trots smärtan, trots sjukdomens framfart, fortsatte hon att hitta glädje i de små sakerna – i en varm filt, i ett samtal med en vän, i en stilla stund i solen. Hon gav inte upp, inte ens när det var som mörkast.
Oktober kommer alltid att tillhöra henne, inte för att hon förlorade, utan för att hon kämpade med en styrka och beslutsamhet som få kan förstå. Hennes minne är inpräntat i varje rosa band jag ser, varje historia om kamp jag hör. Hennes mod lever kvar i varje dag, varje höst, varje oktober.
Rosa oktober är för alla som kämpar och har kämpat, men för mig är det för min lillasyster. Mars 2009 tog henne ifrån oss, men det rosa bandet jag bär varje år påminner mig om hennes kamp och hennes liv. Hon må ha förlorat striden, men hennes ande och hennes styrka är odödliga.
I år, som varje år, bär jag mitt rosa band för henne. För min syster, som var modigare än någon annan jag känner. Hennes resa slutade i mars 2009, men hennes närvaro finns kvar – i varje rosa oktober.