Ibland undrar jag om människor verkligen förstår vad de säger, eller om orden bara rinner ut ur deras munnar utan en tanke på vad de kan åstadkomma. Jag har stått där, mitt i ett rum fullt av människor som skrattar, medan någon sarkastiskt kastar en kommentar i luften. Alla ler, några skrattar, och ändå sitter jag där och känner hur något djupt inom mig krymper.
Det är märkligt hur små ord, ytligt menade som oskyldiga skämt, kan etsa sig fast i en människa. ”Det var ju bara ett skämt!” säger de ofta, som om den förklaringen skulle radera den känsla som redan börjat gro inom mig. Jag ler kanske tillbaka, för vad annat kan man göra när alla förväntar sig att skratta? Men inuti är det som om en liten bit av mig försvinner varje gång. Det är inte skämt för mig. Det är en påminnelse om hur människor ser mig, en reflektion av deras fördomar som de knappt är medvetna om.
Har de någonsin tänkt på vad deras ord gör med andra? Jag undrar det ofta. Förstår de inte att vissa ord har skarpa kanter, att de kan skära djupt även om de inte syns på ytan? Ibland känns det som om människor talar bara för att fylla tystnaden, utan att egentligen tänka på hur deras ord landar.
Jag minns en gång när jag satt med en grupp vänner. Vi pratade om allt möjligt när en av dem plötsligt riktade en sarkastisk kommentar mot mig. Den träffade rakt i hjärtat. Alla skrattade, inklusive jag. Men det var ett tomt skratt. Jag undrade om någon såg det, om någon förstod att skämtet inte alls var roligt för mig. Antagligen inte.
Efteråt tänkte jag länge på den stunden. Vad var det som gjorde att människor kände sig så bekväma med att slänga ur sig kommentarer, som om deras ord inte hade någon tyngd? Kanske tänkte de inte alls på att deras ord kunde ha en effekt, eller så brydde de sig bara inte. Det är svårt att säga.
Men jag vet en sak: ord spelar roll. Ord kan bygga upp eller bryta ner. Och det är de små, till synes obetydliga sakerna som ofta gör mest skada.
Det där tomma skrattet, det har blivit en del av mig vid det här laget. Jag har lärt mig att dölja vad jag verkligen känner, att låtsas som om deras ord inte spelar någon roll. Men varje gång en sarkastisk kommentar slängs ut, som en giftig pil, känner jag hur något inom mig slits isär. Det är inte så att jag vill visa min sårbarhet. Vem vill det? Men det gör mig arg, inte bara på dem, utan på mig själv också, för att jag låter det påverka mig.
Varför ska jag bry mig? Varför ska deras ord ha någon makt över mig?
Jag försöker intala mig att jag är starkare än så, att deras ord inte definierar mig. Men sanningen är att även om jag inte vill att det ska påverka mig, gör det ändå det. Det är svårt att inte ta åt sig när orden kastas så lättvindigt, utan någon tanke på hur de kan landa. Och kanske är det där problemet ligger – att människor inte tänker. Eller kanske vill de inte tänka. För att tänka kräver att man tar ansvar, att man inser att det man säger kan påverka någon annan på ett sätt man inte förväntade sig.
Jag undrar ibland hur det skulle vara om vi alla tog en sekund, bara en sekund, och tänkte innan vi talade. Hur mycket lättare världen skulle kännas. Hur mycket mindre sårade vi skulle bli.
Men det är inte så världen fungerar. Folk slänger ur sig sarkasm som om det vore en form av humor, ett sätt att visa att de är smarta eller har distans till livet. Men vad de inte förstår är att det finns en fin linje mellan humor och elakhet, och den linjen korsas så lätt. När någon säger något sarkastiskt om min tystnad, om mitt sätt att vara, om mitt utseende eller mina val – då vet jag att de inte ser mig. De ser bara sina egna fördomar projicerade på mig, som en film de redan bestämt handlingen för.
Och det är där det verkligen gör ont. Att bli sedd på ett sätt som inte är sant, att bli reducerad till någon annans förutfattade meningar, till någon annans sarkastiska bild av vem jag är. Det är som att bli fångad i en bur som någon annan har byggt, och varje gång de öppnar munnen och slänger ur sig ännu en kommentar, blir buren bara mindre.
Så jag sitter där, med mitt tomma skratt och min falska glädje, och undrar hur länge jag ska behöva stå ut. Hur länge ska jag behöva låtsas att deras ord inte spelar någon roll? Och vad skulle hända om jag en dag bara sa ifrån? Skulle de förstå? Skulle de ens märka att deras ord sårade?
Kanske. Eller kanske skulle de bara avfärda det som överkänslighet, som om det är mitt fel att jag känner något. Som om deras ord inte var skapade för att skada, utan för att underhålla.
Men i slutändan vet jag en sak: oavsett om de menar det eller inte, så sårar deras ord. Och det är något jag inte längre kan ignorera.
Även när ens egna partner slänger ur sig de där orden, är det som en kniv rakt in i hjärtat. För om det är någon man hoppas ska förstå, någon man tror ser en för den man verkligen är, så är det sin partner. Det är i den relationen man vill känna sig trygg, där man vill sänka garden och inte behöva låtsas.
Men när sarkasmen kommer från den man älskar, är det värre än från någon annan. För då känns det som om hen inte bara dömer dig på avstånd – hen känner dig, hen vet dina svagheter, och ändå väljer hen att använda dem mot dig. Det är ett dubbelt förräderi, för orden skadar inte bara för att de är sårande, utan för att de kommer från den person man lagt sitt hjärta i händerna på.
Jag minns hur det kändes första gången min partner gjorde det. Det var en småsak, något om hur jag hanterade en situation på jobbet. Hen sa det med ett litet leende på läpparna, som om det inte betydde något, som om det bara var ett ofarligt skämt. Men i samma ögonblick kände jag hur något brast inom mig. Det var en kommentar jag hade hört förut, kanske från kollegor eller vänner, men att höra det från hen… det gjorde ont på ett sätt jag inte var förberedd på.
Och varje gång det hände igen, varje gång hen använde sarkasm för att dölja en frustration eller ett obehag, kände jag hur kniven vreds om lite mer. Jag ville säga något, men jag visste inte hur. För hur förklarar man för någon att det som hen tycker är harmlöst, känns som ett angrepp? Hur säger man till någon att det som hen menar som ett skämt, egentligen gör att man känner sig ännu mer ensam?
Jag försökte ignorera det. Jag försökte övertyga mig själv om att det inte var så farligt, att det bara var jag som överreagerade. Men varje gång det hände, varje gång hens ord träffade fel, blev det tydligare för mig att det inte bara var ett skämt. Det var en reflektion av något djupare. Hen såg mig inte på det sätt jag önskade att hen gjorde. Hen såg mina brister, mina svagheter, och istället för att skydda mig från dem, använde hen dem som ammunition.
Och det är det som gör mest ont. När den person man litar på, den man har öppnat sitt innersta för, börjar använda sina ord som vapen istället för att vara en skyddande sköld. Man börjar ifrågasätta allt. Är det så här det alltid kommer vara? Kommer jag alltid behöva gå på tå runt hen, osäker på när nästa kommentar kommer? Eller kan hen förstå, kan hen se hur mycket skada hens ord faktiskt gör?
Jag vet inte. Men jag vet att orden spelar roll. Och när de kommer från den man älskar, känns det som om de skär djupare än något annat.