Varje dag är en kamp. En osynlig strid som ingen ser, men som känns i märgen. En kamp mot klockan, som tickar obarmhärtigt vidare oavsett hur trött jag är. En kamp mot samhället, som kräver att jag presterar, att jag bevisar mitt värde innan jag ens får rätten att andas. Frågorna ekar i mitt huvud, men inga svar kommer. Är jag tillräcklig? Gör jag rätt? Spelar det ens någon roll?
Jag ser mig omkring. Staden är full av människor, men ingen ser varandra. De går sida vid sida, men deras blickar är fästa på skärmar, inåtvända, isolerade i sin egen värld. Ingen har tid. Ingen har plats för någon annan. Vi har blivit vår egen värsta fiende – egocentriska, bedömande, ständigt på jakt efter nästa bekräftelsekick.
Jag minns tiden då vi kunde vara oss själva. Innan varje steg blev övervakat. Innan varje ord vägdes som guld, rädda för att falla fel och bli brännmärkta för livet. Det är en ny tidsålder nu – en där minsta snedsteg förvandlar dig till fiende nummer ett. Sociala medier har gjort oss till våra egna domare, jury och bödlar. Ett enda misstag, och du finns kvar på internet för alltid.
Men jag vägrar.
Jag vill leva här och nu. Jag vill släppa taget om rädslan och kasta mig ut i livet utan säkerhetsnät. Jag vill känna vinden i mitt ansikte, höra fåglarna sjunga, och skratta utan att oroa mig för om någon filmar i smyg. Jag vill säga vad jag tycker utan att censurera mig själv, utan att frukta de digitala skuggorna som alltid lurar, alltid lyssnar.
Jag ser mig i spegeln. Jag ser någon som har blivit en del av maskinen, men som fortfarande har valet att bryta sig fri.
Så jag stänger ner skärmen. Slår av telefonen.
Och för första gången på länge tar jag ett djupt andetag och känner mig levande.