Det börjar alltid likadant. Ett leende, en blick som dröjer sig kvar lite för länge, en värme i rösten som säger: du kan lita på mig. Och jag gör det. Jag vill så gärna tro att det finns människor som menar det de säger, som inte ser min öppenhet som ett svärd de får tillåtelse att vända mot mig.
Men varje gång jag litar på någon, förändras något. Som om förtroende är ett kontrakt jag aldrig får läsa det finstilta i. Det som börjar med trygghet slutar i tvivel. Ett löfte som inte hölls. En hemlighet som inte bevarades. En närhet som plötsligt vändes till avstånd. Alltid något som skaver, alltid en konsekvens.
Det är inte så att jag hatar dem. Jag hatar inte ens mig själv. Jag bara undrar… hur många gånger kan man sy om sitt hjärta innan trådarna tar slut?
De säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls. Men de säger inget om hur det känns när varje förlust rispar in ännu ett mönster i huden. Ett mönster som bara jag kan läsa.
Jag bär mina erfarenheter som ärr. Inte för att jag är stolt, utan för att de är beviset på att jag försökte. Jag litade. Jag hoppades. Jag gav. Och jag fick betala priset. Igen.
Så nästa gång någon säger lita på mig, kommer jag kanske le tillbaka. Nicka. Låtsas. Men inom mig där har jag redan börjat räkna: vad kommer det här att kosta mig?
…vad kommer det här att kosta mig?
Kanske är det just där jag har förändrats. Inte i viljan att känna tillit, utan i vetskapen om dess pris. Inte längre naiv, men fortfarande människa.
Och ändå… trots allt, när tystnaden faller och hjärtat slår lite långsammare så finns en viskning kvar. En som säger att nästa gång kanske blir annorlunda.
Inte för att människor förändras. Utan för att jag gör det.
Och kanske, bara kanske, ligger styrkan inte i att aldrig bli sviken –
utan i att våga lita ändå.