Vi delade ett liv tillsammans. Dagarna smälte samman i en dans av rutiner och små ögonblick som vi kanske inte alltid uppskattade, men som ändå band oss samman på ett sätt jag trodde var för evigt. Varje morgon, när jag vaknade och hörde dina andetag bredvid mig, kändes det som om världen var lite lugnare. Lite mer säker. Vi skapade något gemensamt, något jag inte trodde kunde försvinna så lätt.
Men en dag försvann du. Inte som när du gick till jobbet eller för att handla, utan på ett sätt som var så djupt att det tog mig tid att förstå vad som faktiskt hände. Din närvaro, som en gång fyllde rummet, blev plötsligt till ett minne, en skugga av vad som en gång var. Du var där, men ändå inte. Och jag? Det var som om jag inte existerade längre.
Det började subtilt, nästan omärkligt. Dina ögon såg igenom mig istället för på mig. Samtalen, som en gång varit fyllda med skratt, blev korta, formella, som om du var på autopilot. Jag undrade om jag hade gjort något fel, om det var något jag missat. Jag försökte hålla fast vid oss, vid det vi delade, men varje gång jag sträckte ut min hand kändes det som om du gled längre bort.
Jag minns dagen då du lämnade, inte fysiskt, men känslomässigt. Det var en tisdag. Vi satt vid köksbordet och åt middag. Du såg på mig och jag på dig, men vi var ljusår ifrån varandra. När vi diskade och la undan tallrikarna kunde jag känna tyngden av allt osagt. Och sen var det bara… tyst. Som om jag aldrig funnits. Som om jag bara var en bifigur i ditt liv, någon du kunde lämna kvar medan du fortsatte vidare.
Efteråt blev dagarna längre. Nätterna kallare. Jag försökte leva vidare, att inte tänka för mycket på hur du en gång fyllde varenda tomrum i mitt liv. Men varje gång jag öppnade dörren, varje gång jag lade mig i sängen, fanns din frånvaro där. Den låg som ett tungt täcke över mig, kvävande men ändå bekant.
Jag försökte förstå varför. Jag gick igenom varje samtal, varje ögonblick, och undrade när det började. Var det jag som inte såg tecknen? Eller var det bara så att människor kan glida ifrån varandra utan förvarning? Jag undrar om du någonsin tittade tillbaka. Om du ens såg mig när du försvann, eller om jag redan då var osynlig.
Du tog något med dig när du gick. En del av mig. Den delen som trodde att jag var värd att älskas, att jag var någon som inte kunde ersättas. Du lämnade kvar ett hål som jag inte visste hur jag skulle fylla. Och medan jag satt där, i vår gamla lägenhet, bland alla de saker vi en gång delade, började jag ifrågasätta om det någonsin var verkligt. För om du kunde försvinna så lätt, om du kunde fortsätta som om jag aldrig funnits, hur verkligt kunde det då ha varit?
Men även om du försvann, även om det kändes som om jag aldrig existerat i din värld, så finns jag fortfarande kvar. Och sakta, väldigt sakta, börjar jag inse att min existens inte definieras av dig. Att jag fortfarande är jag, även om du inte längre ser mig. Det är en långsam resa, men varje dag tar jag tillbaka lite mer av mig själv. Och kanske, någon dag, kommer jag att kunna titta tillbaka på oss utan att känna tomheten eka.
Vi delade ett liv. Det går inte att förneka. Men nu är det mitt liv igen. Och även om det är sårigt, även om det gör ont att tänka på hur du försvann, så är jag här. Och jag existerar.