Sömnen är min vän, en trogen följeslagare som aldrig dömer, aldrig begär något tillbaka. När världen känns för mycket, för högljudd eller för kravfylld, är det sömnen som tar mig i sin famn, vars lugnande närvaro skingrar dagens tyngd. Den drar mig varsamt från verkligheten, där tankarna snurrar som aldrig förr och påminnelserna om att prestera alltid ligger och lurar.
I mörkret, där inga krav finns, hittar jag den trygghet som dagarna ibland stjäl. Sömnen är där och väntar, redo att lyssna när jag inte längre vill eller orkar vara stark. Den behöver ingen förklaring till varför jag behöver fly en stund. Inget dömande över varför jag inte hann med allt. Inga frågor, inga förväntningar. Bara ett mjukt, stilla vakuum där jag får vara precis som jag är.
Det är här, i sömnens rike, som jag är fri. Jag får tid att läka från små ord som sårar och gester som missförstås. När dagen känns övermäktig och jag inte vet var jag ska ta vägen, är det i sömnen jag finner lugn. Ett tillfälligt uppehåll där inget ont kan nå mig.
Och när jag vaknar, omfamnar jag morgonen med nytt mod, för jag vet att när det blir för mycket igen, när tankarna går i cirklar och jag vill dra mig undan, då finns sömnen där. Min vän, min tillflykt, min fristad.
Den sviker aldrig.