Varför skriver jag av mig? Det är inte för att gnälla, inte för att älta det förflutna som en trasig skiva som hakat upp sig. Jag skriver för att förstå, för att sätta ord på det som annars bara skriker i mitt inre. För att se det på papper, konkret, som något jag kan hålla i och vända och vrida på, istället för att låta det fortsätta äta upp mig inifrån.
Det jag har gått igenom… det är svårt att sätta ord på. Psykisk misshandel och manipulation lämnar inga synliga sår, inga blåmärken att visa upp som bevis på smärtan. Men såren finns där, djupt inuti, och de gör ont på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig. Allt jag trodde på, alla de relationer jag litade på, har bränt mig så djupt att jag knappt känner igen mig själv längre.
Jag skriver för att hitta någon form av klarhet i kaoset. För att kunna se mönstren, för att förstå vad som egentligen hände. Hur något som började som trygghet och kärlek kunde förvandlas till manipulation, kontroll, och förvirring. Jag blev ett skal av mig själv, tystare för varje gång jag blev nedbruten, osynligare för varje gång mina känslor vändes emot mig. Jag skriver för att minnas, men också för att förstå. För att kunna hitta vägen ut ur det här.
Det är inte enkelt. Jag är fortfarande mitt i det, mitt i kampen att bygga upp mig själv igen. Men genom att skriva kan jag åtminstone börja samla ihop bitarna. Det handlar om mer än att bara få ur mig smärtan – det handlar om att läka. Att förstå att det jag gått igenom inte definierar mig, även om det förändrat mig.
Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda, men jag vet att jag vill komma vidare. Jag vill kunna känna tillit igen, både till mig själv och till andra. Och kanske är det här, i orden och i reflektionen, som den resan börjar.