Författare: Maxwell Ryder Emerson

KategorierKan hända dig… Eller?

Kan hända dig… Eller?

Publicerad den 30 augusti 2024av Maxwell Ryder Emerson

Markus hade alltid varit den som andra kunde lita på. Han var den där personen som alltid ställde upp, alltid hade ett vänligt leende och ett förstående öra. På ytan verkade allt perfekt. Han hade ett stabilt jobb, en fin lägenhet och ett socialt liv som många skulle avundas. Men inuti bar Markus på en tyngd som ingen såg, en sorg som hade vuxit under åren och blivit en del av honom.

Det hade börjat efter att hans föräldrar gått bort med kort mellanrum. Sorgen hade slagit honom hårt, men Markus hade hållit det för sig själv. Han visste inte hur man delade den sortens smärta, och snart hade han blivit mästare på att dölja den. Åren gick, och han levde sitt liv som om allt var som det skulle. Men ensamheten han kände var som ett djupt sår som aldrig riktigt ville läka.

Ingen i hans omgivning märkte något. De såg bara den framgångsrike, glada Markus som alltid var pålitlig. Men bakom den masken kände han sig mer och mer avskuren från världen, som om han levde i en bubbla av isolering. Han började dra sig undan, och även om han fortsatte att fungera på ytan, kände han sig tom inombords.

En regnig torsdag kväll, när han var på väg hem från jobbet, stannade Markus vid en parkbänk i närheten av sin lägenhet. Han satte sig ner, utmattad och med en känsla av hopplöshet som sköljde över honom. Han stirrade ut över de mörka, regniga gatorna, och för första gången på länge lät han tårarna rinna. Han kände sig fullständigt ensam, som om ingen i världen skulle kunna förstå den smärta han bar på.

Det var då han hörde en mjuk röst. ”Är du okej?”

Markus tittade upp och såg en kvinna stå där, under ett paraply, med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Hennes namn var Sofia, och hon hade precis varit på väg hem från jobbet när hon hade lagt märke till honom. Det var något i hans hållning, hans sätt att sitta där, som hade fått henne att stanna upp.

”Jag… jag vet inte,” svarade Markus ärligt, överraskad över att någon ens hade märkt honom.

Sofia satte sig bredvid honom, trots regnet som droppade ner från paraplyet. ”Det är okej att inte veta. Men du ser ut som om du har burit på något tungt alldeles för länge.”

De satt tysta en stund, medan Markus försökte samla sig. Det var något i Sofias närvaro som kändes annorlunda. Hon verkade verkligen se honom, inte bara som den ytliga person han visade upp för världen, utan på djupet. Det var som om hon kunde se rakt igenom hans försvar, rakt igenom den fasad han hade byggt upp.

”Jag har förlorat så mycket,” erkände han till slut, hans röst skälvande av alla de känslor han hade tryckt undan så länge. ”Och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare.”

Sofia lade en hand på hans axel, en enkel gest som ändå fick honom att känna sig mindre ensam. ”Du behöver inte göra det ensam,” sa hon mjukt. ”Ibland är det okej att låta någon annan bära en del av vikten.”

Den kvällen pratade de i timmar. Markus berättade saker han aldrig hade vågat säga högt tidigare, om sin förlust, sin ensamhet och sin rädsla för att aldrig känna sig hel igen. Sofia lyssnade, utan att döma, utan att försöka laga honom, men bara genom att vara där.

Efter den kvällen började de träffas regelbundet. Sofia blev den person som Markus kunde vara helt ärlig med, den som såg bortom hans mask och förstod den smärta han bar på. Med tiden, och med hennes stöd, började Markus långsamt läka. Det var ingen snabb process, men för första gången på länge kände han att han inte behövde bära allt ensam.

Sofia gav honom styrka genom sin närvaro, och hon lärde honom att det var okej att vara sårbar. Med henne vid sin sida började Markus återupptäcka glädjen i livet, lite i taget. Han lärde sig att släppa in andra, att våga visa sitt sanna jag, och han insåg att styrka inte alltid handlade om att vara stark ensam, utan om att våga be om hjälp när man behöver det.

Markus insåg att livet kunde vara vackert igen, trots alla sår och ärr han bar på. Och han visste att det var tack vare Sofia, som hade sett honom när ingen annan gjorde det, och som hade hjälpt honom att hitta tillbaka till sig själv

Kategorier2024Oväntat besök

Oväntat besök

Publicerad den 30 augusti 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en sen höstkväll när Daniel hörde den svaga knackningen på dörren. Han satt i sin fåtölj, försjunken i en bok, och hade nästan missat ljudet. Det var så försiktigt, som om den som knackade inte var säker på om de ville bli hörd. Med en rynka av förvåning i pannan reste han sig och gick mot dörren.

När han öppnade dörren möttes han av synen som fick hans hjärta att hoppa över ett slag. Där stod Adrian, hans ex son, som han inte hade sett på månader. Pojken hade växt lite, men det var något i hans ögon som var precis som förut—en blandning av osäkerhet och längtan. Daniel hade alltid betraktat Adrian som sin egen, även om de inte delade blod, och att se honom där på tröskeln fyllde Daniel med en överväldigande känsla av saknad och oro.

”Adrian… Vad gör du här?” frågade Daniel, försökte hålla sin röst stadig trots att tusen frågor snurrade i hans huvud. Han visste att Adrian inte borde vara här. Maria, Adrians mamma, hade varit väldigt tydlig med att hon inte ville att de skulle ha någon kontakt efter skilsmässan.

Adrian tittade ner på sina fötter och sedan upp på Daniel igen. ”Jag ville bara… jag ville bara se dig,” sa han tyst, och Daniel kunde höra hur mycket mod det hade tagit för honom att komma hit.

Daniel kände en klump i halsen. Han visste hur mycket Adrian måste ha kämpat med detta beslut. ”Kom in,” sa han, steg åt sidan för att släppa in pojken.

De satte sig vid köksbordet, och Daniel kunde se att Adrian var nervös. Han visste att pojken kände av spänningen som fanns mellan honom och Maria, och han förstod att det här besöket var riskfyllt för Adrian.

”Din mamma vet inte att du är här, eller hur?” frågade Daniel försiktigt.

Adrian skakade på huvudet. ”Nej… Hon skulle bli arg om hon visste. Men jag kunde inte låta bli, Daniel. Jag har saknat dig så mycket.”

Orden träffade Daniel rakt i hjärtat. Han hade själv känt samma saknad, men han hade försökt hålla avståndet för Adrians skull, för att inte göra situationen svårare för honom. ”Jag har saknat dig också,” sa han, och lade handen på Adrians axel. ”Du är alltid välkommen här, men vi måste vara försiktiga.”

Adrian nickade. ”Jag vet. Men jag ville bara vara här, om så bara för en liten stund.”

De pratade en stund, om skolan, om vänner, om allt och inget. För en stund kändes det nästan som förut, innan allting hade gått sönder. Men Daniel visste att de inte kunde ignorera verkligheten. ”Adrian,” började han försiktigt, ”Jag vill alltid vara en del av ditt liv. Men vi måste hitta ett sätt som inte gör det svårare för dig hemma.”

Adrian såg upp på honom, och i hans ögon kunde Daniel se den unge mannen som han höll så kär. ”Jag vet inte vad vi ska göra,” erkände Adrian. ”Jag vill inte att mamma ska bli arg, men jag vill inte förlora dig heller.”

Daniel tog ett djupt andetag. ”Vi tar det ett steg i taget, okej? Vi kan hitta sätt att hålla kontakten, även om det inte är som förut. Det viktigaste är att du vet att jag alltid finns här för dig, oavsett vad.”

När Adrian till slut reste sig för att gå, kände Daniel en tung sorg men också en känsla av beslutsamhet. Han visste att deras situation var komplicerad, men han var inte beredd att ge upp den band de hade byggt under åren.

”Vi kommer att klara det här, Adrian,” sa Daniel när han följde honom till dörren. ”Och du är alltid välkommen hit, oavsett vad.”

Adrian log ett litet, tacksamt leende.
Adrian tittade en stund och sa: Jag vet att du har förlorat en son förut men du har inte förlorat mig och försvann in i natten. När dörren stängdes bakom honom, stod Daniel kvar ett ögonblick och kände en stilla beslutsamhet växa inom sig med tårar i ögonen. Han visste att det skulle bli svårt, men han var redo att kämpa för att behålla kontakten med Adrian, trots allt.

Det var det enda rätta.

KategorierHopp och längta…

Hopp och längta…

Publicerad den 30 augusti 2024av Maxwell Ryder Emerson

Hade alltid sett sig själv som en realist. Livet hade sina upp- och nedgångar, och han hade lärt sig att ta saker som de kom. Men efter att hans äktenskap på femton år abrupt tog slut, kände han sig som om marken hade rämnat under honom. Allt han hade byggt upp, all trygghet och alla planer för framtiden, var borta i ett ögonblick.

De första månaderna efter uppbrottet var en dimma av tomhet och förvirring. Gick till jobbet, utförde sina uppgifter och kom hem till en tyst och tom lägenhet. Han försökte hålla sig sysselsatt, men varje kväll när han lade sig ner, var det som om ensamheten slog till med full kraft. Han kände sig förlorad, som om han hade tappat bort den person han en gång var.

Men trots all sorg och smärta fanns det en liten gnista inom honom som vägrade slockna. Det var inte en känsla av omedelbar optimism, utan mer en envis vilja att inte ge upp. Han visste att han inte kunde leva resten av sitt liv på det här sättet, så han började sakta men säkert leta efter sätt att bygga upp sig själv igen.

En dag bestämde sig för att börja träna. Det var något han hade försummat under de senaste åren, och han hoppades att det skulle ge honom en känsla av kontroll över sitt liv. De första passen var tunga, och han kände sig ofta trött och nedslagen, men han märkte också att något började förändras inom honom. Det var som om varje svettig minut på gymmet hjälpte honom att släppa lite av den smärta som hade tyngt hans hjärta.

Efter några månader började han också utforska gamla intressen som han hade lagt åt sidan. Han återupptog sin gamla gitarr, som hade samlat damm i ett hörn, och började spela igen. Tonerna var rostiga till en början, men snart fann han en glädje i musiken som han inte hade känt på länge. Det blev ett sätt för honom att uttrycka det han inte kunde sätta ord på.

En kväll, när han satt på balkongen med musiken i hans öron och spelade en enkel melodi, insåg att han började känna något han inte hade känt på länge: hopp. Det var inte den där omedelbara, överväldigande känslan av lycka, men det var något nytt, något som fick honom att vilja fortsätta framåt. Kanske var det musiken, kanske var det träningen, eller kanske var det bara tidens gång, men han började tro att han kunde hitta glädje igen.

Visste att vägen tillbaka till lyckan inte skulle vara enkel eller rak. Det skulle finnas fler dagar av ensamhet och sorg, men han var inte längre rädd för dem. Han insåg att han inte behövde ha alla svar, att det var okej att ta ett steg i taget och att det var okej att längta efter något bättre.

Det som betydde mest var att han hade börjat röra sig framåt, hur långsamt det än gick. Och i varje steg framåt kände han att han närmade sig en ny version av sig själv—en som var starkare, mer medveten och, viktigast av allt, redo att hitta lyckan igen, på sina egna villkor

KategorierUtanför din lägenhet

Utanför din lägenhet

Publicerad den 30 augusti 2024av Maxwell Ryder Emerson

Igår stod jag utanför din lägenhet en bra stund. Den kalla kvällsluften bet i mitt ansikte, men det var ingenting jämfört med kylan som hade spridit sig i mitt bröst. Jag ville ringa på, ville se ditt ansikte igen, höra din röst, kanske till och med be om en förklaring till varför allt föll isär. Men jag gjorde det inte. Jag stod där, med handen på dörrklockan, och tvekade. Rädslan för vad jag skulle möta på andra sidan dörren höll mig tillbaka. Så jag vände om och gick, med hjärtat tyngre än någonsin

Kategorier2024EN BERÄTTELSE

En Berättelse

Publicerad den 30 augusti 2024av Maxwell Ryder Emerson

M satt på sin slitna lädersoffa i vardagsrummet, stirrande tomt på skärmen framför sig. Tvär påslagen, men han hade ingen aning om vad som visades. Ljudet av regnet som piskade mot fönstret var det enda som bröt den kusliga tystnaden i lägenheten. Det hade gått tre dagar sedan hans liv hade tagit en oväntad och brutal vändning, och han visste fortfarande inte hur han skulle ta sig vidare.

Det hade varit en vanlig torsdag kväll. M hade jobbat sent på kontoret, något som hade blivit allt vanligare under de senaste månaderna. Han hade märkt att R , hans flickvän sedan sex år tillbaka, verkade distanserad, men han hade intalat sig själv att det bara var en fas, att hon behövde utrymme. De hade trots allt varit tillsammans så länge, och deras förhållande hade överlevt så många stormar. Han trodde att de var starkare än något problem som kunde komma i deras väg.

När han kom hem den kvällen, hade han förväntat sig att hitta R i köket, kanske med ett glas vin och en bok i handen, precis som vanligt. Men lägenheten var tyst och mörk. Han ropade hennes namn, men fick inget svar. En oro började gnaga i honom, men han skakade av sig den och gick mot sovrummet.

Det var då han såg det. R resväska stod öppen på golvet, halvfylld med hennes kläder. På sängen låg en lapp med några få ord skrivna i hast: ”Jag behöver tid. Förlåt.”

M kände hur världen omkring honom blev suddig. Hans hjärta började slå snabbare, och han sjönk ner på sängkanten, oförmögen att förstå vad som hände. Han ringde henne direkt, men signalerna gick fram utan svar. Han skickade meddelanden, desperata försök att förstå vad som hade fått henne att lämna på det här sättet, men inget svar kom tillbaka.

De följande timmarna var som en mardröm. M gick rastlöst omkring i lägenheten, letade efter något, vad som helst, som kunde förklara varför R hade lämnat honom. Hennes garderob var halvtom, hennes tandborste borta, men det som verkligen krossade honom var när han såg att deras gemensamma foto från semestern på Gotland, som alltid stått på nattduksbordet, var borta.

M kunde inte sova den natten. Han satt på sängkanten och stirrade på sin telefon, hoppades att R skulle höra av sig, att allt bara var ett missförstånd. Men ju längre natten led, desto tydligare blev det att hon hade valt att lämna honom.

Dagarna som följde var fyllda av en obeskrivlig tomhet. Han gick till jobbet som en zombie, oförmögen att fokusera på något. Kollegorna märkte att något var fel, men M avfärdade deras frågor med ett stelt leende och tomma försäkringar om att allt var bra. Han kunde inte förmå sig att berätta sanningen, för att göra det skulle vara att erkänna för sig själv att det här verkligen hände.

Efter en vecka av tystnad från R fick M äntligen ett meddelande. Hon hade träffat någon annan. En man som hon hade lärt känna på sitt nya jobb. ”Det hände inte över en natt,” skrev hon. ”Men jag visste att jag inte kunde vara ärlig mot dig, och jag skäms över det.”

Orden slog M som en fysisk smäll. Han kände sig sviken på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. R hade varit hans allt, den person han planerat en framtid med. Och nu, i ett ögonblick, hade allt han trott på rivits ner.

Ensamheten slog till med full kraft. De stunder av tystnad som han tidigare njutit av blev nu outhärdliga. Varje hörn av lägenheten påminde honom om R . Hennes parfym doftade fortfarande svagt i badrummet, och varje gång han öppnade garderoben för att klä på sig, såg han de tomma galgarna där hennes kläder brukade hänga.

M började isolera sig, drog sig undan från vänner och familj. Han orkade inte med deras medlidande blickar, eller deras välmenande försök att få honom att gå vidare. Han ville inte höra att ”allt skulle bli bra”, för det kändes som en lögn. Inget kunde någonsin bli bra igen.

Han slutade gå till jobbet, stängde av sin telefon och lät världen passera honom förbi. Mörkret blev hans följeslagare, och nätterna fylldes av grubblerier över vad som gått fel. Hade han varit för upptagen med sitt jobb? Hade han inte sett varningstecknen? Hade han tagit R för given?

Så småningom började smärtan övergå i en slags bedövande tomhet. M kunde inte längre gråta, kunde inte längre känna den intensiva smärtan som tidigare hade skurit genom honom. Istället var han bara… tom. Som om något hade dött inom honom.

En dag, månader senare, insåg M att han hade två val. Antingen kunde han fortsätta leva i den här tomheten, låta sorgen och sveket definiera honom, eller så kunde han försöka hitta en väg ut. Det skulle inte vara lätt, och han skulle aldrig bli densamme igen, men kanske, bara kanske, kunde han hitta något slags mening i allt detta.

Han började smått. En promenad runt kvarteret, ett telefonsamtal till en vän som han inte pratat med på länge. Det var som att lära sig leva på nytt, ett steg i taget. Han visste att det skulle ta tid, och att såren inom honom skulle lämna ärr. Men M började förstå att livet inte var slut, trots att det kändes så ett tag.

Och kanske en dag, långt fram i tiden, skulle han kunna tänka tillbaka på allt detta och se det som en del av sin resa, inte slutet på den. Kanske skulle han kunna älska igen, även om det just nu kändes omöjligt.

Men just nu var han nöjd med att bara finnas till, att sakta men säkert börja bygga upp sig själv igen, och att en dag kunna möta världen med ett hjärta som, trots allt, fortfarande kunde slå.

Kategorier20242024, Juni, LivetAugusti

Livet suger

Publicerad den 30 augusti 2024av Maxwell Ryder Emerson

M hade alltid varit en lugn och reflekterande man. Han älskade att sitta vid köksbordet, med en kopp svart kaffe i handen, och titta ut genom fönstret mot den lilla trädgården där solen ofta dansade på morgnarna. Det var hans fristad, den plats där han kunde samla sina tankar.

Han hade träffat E för tre år sedan på en fest hos en gemensam vän. Deras blickar möttes över rummet, och för M var det som om hela världen stannade till. E hade ett leende som kunde smälta is, och hennes skratt var som musik för hans öron. De föll för varandra snabbt, och inom några månader var de nästan oskiljaktiga. Deras kärlek var passionerad, intensiv, och fylld av löften om en gemensam framtid.

Men allting förändrades en kall höstkväll. M hade kommit hem tidigare än vanligt från jobbet, med tanken att överraska E med en romantisk middag. Han steg in i lägenheten, fylld av glädje och förväntan, men det första han märkte var tystnaden. Det var en ovanlig tystnad, en som kändes tung och illavarslande.

När han kom in i sovrummet kändes det som om någon hade slagit luften ur honom. Där, i deras säng, låg E med en annan man. Deras chockade ansikten stelnade när de såg M stå i dörröppningen. Tårar vällde upp i hans ögon, men han kunde inte få fram ett ord. Smärtan skar genom honom som en kniv.

E försökte förklara, men M hörde inte riktigt vad hon sa. Orden blev till ett diffust brus i bakgrunden medan hans hjärta krossades i tusen bitar. Han kände hur golvet under honom verkade gunga, som om hela hans värld höll på att kollapsa.

M lämnade lägenheten utan ett ord, och när han kom ut på gatan visste han inte vart han skulle gå. Han gick planlöst genom staden, utan att riktigt se vart han var på väg. Varje steg kändes tyngre än det förra, som om smärtan i hans bröst drog honom nedåt.

Veckorna som följde var som ett töcken för M. Han försökte fortsätta med sin vardag, gå till jobbet, träffa vänner, men allting kändes meningslöst. Nätterna var värst, när ensamheten och sveket kröp in i hans tankar och fyllde hans drömmar med mörker. Han kunde inte förstå hur någon som han älskat så mycket kunde göra något så grymt.

Med tiden började M långsamt samla ihop bitarna av sitt krossade hjärta. Han började skriva ner sina känslor, försökte förstå vad som hade hänt och varför. Det var ingen lätt process, men det hjälpte honom att bearbeta smärtan. Han insåg att han inte kunde förändra det som hade hänt, men han kunde välja hur han skulle gå vidare.

En dag, flera månader senare, satt M återigen vid sitt köksbord med en kopp kaffe i handen. Solen sken genom fönstret och kastade varma strålar över bordet. Han tog ett djupt andetag och kände för första gången på länge att det fanns hopp. Hans hjärta var fortfarande trasigt, men det började läka, bit för bit.

M visste att det skulle ta tid, men han var fast besluten att inte låta sveket definiera honom. Han hade lärt sig något viktigt, något som skulle forma honom för resten av livet: att även när hjärtat krossas, kan man hitta styrkan att resa sig igen. Och kanske, en dag, skulle han våga älska igen.

Kategorier15 augusti En Oväntad Återkomst2024

15 augusti En Oväntad Återkomst

Publicerad den 15 augusti 2024av Maxwell Ryder Emerson

Detta hände på riktigt

Det var den 15 augusti, och jag hade precis avslutat dagens arbete. På väg hem, med tankarna fullt upptagna av alla vardagssysslor, såg jag fram emot att bara få slappna av. När jag närmade mig dörren, stannade jag plötsligt upp.

Där, utanför, stod min bonusson. Jag hade inte sett honom på flera månader, inte sedan jag och hans mamma gick skilda vägar. Min första reaktion var förvirring. Vad gjorde han här?

”Hej,” sa jag och svalde hårt. ”Vad gör du här? Du vet att jag och din mamma inte är tillsammans längre.”

Han såg på mig en stund med sina kloka ögon, de där ögonen som alltid hade sett rakt igenom mig. ”Jag vet,” svarade han tyst, men innan jag hann säga något mer, tog han ett steg fram och omfamnade mig med en snabb rörelse.

”Jag har saknat dig”, sa han, och i samma ögonblick brast något inom mig. Tårarna vällde fram, och jag kunde inte hålla tillbaka dem. Jag kramade honom hårt tillbaka, som om han var den sista livlinan i en storm av känslor.

Han tittade upp på mig, torkade bort mina tårar med sina små händer och log. ”Gråt inte,” sa han, ”jag ville träffa dig så fort skolan slutade, så jag sprang hit.”

Jag stod där, helt mållös. Orden fastnade i halsen, och allt jag kunde göra var att hålla honom ännu hårdare. Det fanns inget att säga, bara känslan av att en del av mitt liv, som jag trodde jag hade förlorat, fortfarande var där.

Jag stod där en stund och torkade tårarna, försökte samla mig. Sedan frågade jag honom försiktigt: ”Vet din mamma att du är här? Jag borde nog berätta för henne.”

Han skakade på huvudet. ”Nej, men jag kan ringa henne.” Han tog upp sin telefon och satte på högtalaren medan han ringde.

Efter ett par signaler svarade hon. Jag kunde höra chocken i hennes röst när han snabbt berättade att han var hos mig.

”Är det okej för dig?” frågade hon, lite osäkert.

”Ja, det är helt okej,” svarade jag, även om en storm av känslor brusade inom mig. Jag ville bara att han skulle vara här.

Efter samtalet satte vi oss i soffan. Han pratade om skolan, om allt som hänt under de månader vi inte setts. Jag försökte hänga med i samtalet, men varje gång han tittade på mig, kände jag hur tårarna var på väg att tränga fram igen. Han märkte det, förstås. Han såg alltid allt. Och varje gång jag blev känslosam, sträckte han ut sina små armar och höll om mig, torkade mina tårar med en sådan omsorg som jag aldrig trodde ett barn kunde ha.

Efter en stunds tystnad sa jag till honom: ”Du borde nog gå hem nu. Jag tror att din mamma börjar bli orolig.”

Han nickade, men satt kvar en stund till. Sedan tittade han på mig med en allvarlig blick. ”Jag vet att du har förlorat en son förut,” sa han, och jag kunde känna tyngden i hans ord, ”men du har inte förlorat mig.”

De orden träffade mig som en pil rakt i hjärtat. Jag kunde inte ens svara innan han kramade mig hårt en sista gång och sedan gick mot dörren. När han försvann ut, blev rummet plötsligt stilla och tomt, och tårarna började rinna igen. Men det var något annorlunda nu. Känslan av förlust blandades med en värme, en känsla av tacksamhet för att han fortfarande fanns kvar i mitt liv, på sitt eget sätt.

Den stunden, hans ord och den sista kramen, det är något jag alltid kommer bära nära mitt hjärta.

Kategorier2024När Ilskan Bränner Inom Mig

När Ilskan Bränner Inom Mig

Publicerad den 1 augusti 2024av Maxwell Ryder Emerson

Ilskan brinner inom mig, som en eld jag inte kan kontrollera. Jag känner hur den växer, hur den tar över varje tanke, varje andetag. Det är som om något i mig håller på att sprängas, och jag vet inte hur jag ska hindra det. Jag vill bara få ut allt. Få det att försvinna. Släppa taget om det som håller mig fången i denna oändliga cirkel av frustration och smärta.

Jag är så trött. Trött på att bära på allt detta, trött på att känna som jag gör. Trött på att ingen förstår hur tungt det är, hur det ibland känns som om världen krossar mig. Varje dag är en kamp, och ibland undrar jag om jag ens vill fortsätta slåss.

Det är en ilska som inte bara handlar om en sak, utan om allt. Allt jag har samlat på mig, alla de små besvikelserna, missförstånden, förlusterna som har staplats på varandra tills jag inte längre vet vad som är vad. Det är som en storm inom mig, och jag vill skrika, slå, gråta – vad som helst för att få ut det.

Jag orkar inte mer. Det är orden som ekar i mitt huvud, som en trötthet som sitter djupare än någon vanlig trötthet. Det är en känsla av hopplöshet, som om ingenting jag gör spelar någon roll längre. Som om allt jag har försökt hålla ihop bara faller isär.

Men samtidigt, mitt i denna storm, vet jag att jag måste fortsätta. För vad finns det annars? Och kanske, om jag bara kunde släppa ut allt detta, om jag kunde få bort det från mig, skulle jag hitta lite lugn. Kanske finns det ett sätt att ta mig igenom det, även om jag inte ser det just nu.

För ilskan är inte hela mig. Det finns något mer, något under den, och kanske måste jag bara nå dit. Men just nu – just nu vill jag bara att allt ska försvinna.

KategorierNovell: Sveket

Novell: Sveket

Publicerad den 24 juli 2024av Maxwell Ryder Emerson

Du förminskade mig.
Du förnedrade mig.
Du sa saker som kändes som en kniv rakt in i min själ.
Jag var ett val för dig när du tröttnade på mig fanns det alltid andra män att leka med.
Du gjorde mig illa.

Mitt enda brott var att jag satte dig först.”

Orden vibrerade i luften efter att de lämnat hans läppar. Hennes ansikte, tidigare så oförskämt oberört, förblev stilla som en stenstaty, men det fanns en liten, nästan osynlig darrning vid hennes mungipa. Han ville tro att det var skuld, men visste bättre. Det var bara ännu en illusion, ett spel som hon hade spelat så många gånger förut.

Han visste inte längre vem han var utan henne, för varje gång hon kastade honom åt sidan, som en trasdocka efter en hektisk dag med nöjen och andra, höll han ändå fast vid hoppet om att vara nog. Men nu… nu såg han klarare. Klarare än på länge.

-Jag älskade dig,” sa han, nästan viskande nu. -Jag älskade dig, och ändå var det aldrig nog.

Hon tog ett steg tillbaka, ett avstånd som kändes som en avgrund. Hennes ögon, som en gång lockat honom så djupt in i hennes värld, var nu tomma speglar av det hon alltid varit—en skugga av något som aldrig existerat fullt ut.

-Du var bara en lek för mig,” svarade hon kallt. -Något för att fylla tiden tills något bättre kom.

Hans hjärta brast, men för första gången på länge insåg han att det inte längre spelade någon roll.

Han stod stilla, stirrade på henne, på det tomma skal av en kvinna han en gång älskat. Orden hade varit som ett hugg, men det var en underlig sorts befrielse som följde efter smärtan. De sista bojorna släppte, de där osynliga kedjorna som hade hållit honom fast i hennes värld. Världen där han alltid var otillräcklig, där han aldrig räckte till, där han ständigt skulle tävla mot män han aldrig ens mötte.

”Det var aldrig kärlek för dig, eller hur?” sa han, mer till sig själv än till henne. ”Allt jag gjorde, alla de gånger jag försökte förstå dig, förlåta dig, det betydde ingenting.”

Hon ryckte på axlarna. ”Du gav mig vad jag behövde när jag behövde det. Inget mer.”

Han kände hur hans hjärta hårdnade. Det som en gång hade varit fyllt av ömhet för henne, alla minnen av deras tid tillsammans, förändrades i ett slag. De blev till aska, bortblåsta av hennes likgiltighet.

-Jag tror jag är klar nu, sa han, och förvånades över hur stabil hans röst lät. ”Du kan ha dina spel, dina lögner, och dina andra män. Jag är färdig med det.”

Hon skrattade, ett kallt, hånfullt ljud. ”Du tror att du bara kan gå? Att det är så enkelt?”

-Ja, svarade han, och för första gången på länge kände han att det faktiskt var sant. -Det är så enkelt.

Han vände sig om, med en känsla av lätthet han inte trodde var möjlig. För varje steg han tog bort från henne, från deras gamla liv, blev världen klarare, luften renare. Han lämnade henne där bakom, i den gråa skuggvärld hon levde i, och han gick mot en framtid där han äntligen skulle sätta sig själv först.

För första gången på länge kunde han andas, och det var som om han återfann sig själv i varje andetag.

Kategorier2024Att Navigera Mina Känslor

Att Navigera Mina Känslor

Publicerad den 18 juli 2024av Maxwell Ryder Emerson

Att Navigera Mina Känslor

 

Morgonen var som vilken annan morgon som helst. Jag vaknade till ljudet av väckarklockan, sträckte mig efter den för att stänga av det ihärdiga ljudet och kände genast en tyngd över bröstet. Inte den där konkreta, uppenbara ångesten, utan en subtil känsla som låg och skavde, som om något inte riktigt stämde. Jag tog ett djupt andetag och reste mig långsamt ur sängen. Känslan av oro var där, som en viskning i bakgrunden. 

 

Oro – Kontrollen över tankarna

När oron smyger sig på, är min första reaktion att försöka analysera den. Varifrån kommer den? Varför känner jag så här? Jag började morgonen som vanligt, kokade kaffe och satte mig vid köksbordet. Men istället för att njuta av lugnet, började tankarna rusa. Vad hade jag glömt? Vad kan gå fel idag? Jag insåg snabbt att jag var på väg in i en spiral. För att få tillbaka kontrollen försökte jag bryta mönstret. 

 

Jag tog fram min dagbok och skrev ner vad jag kände, utan att censurera mig själv. Orden flödade fram, och ju mer jag skrev, desto tydligare blev det att oron egentligen handlade om ett kommande möte på jobbet. Genom att sätta ord på mina känslor, började de kännas hanterbara, som om jag kunde ta ett steg tillbaka och se dem objektivt. Det var mitt sätt att ta kontroll — att formulera, att förstå.

 

Ilska – Att ta ett steg tillbaka

Senare på dagen, på jobbet, möttes jag av en frustrerande situation. En kollega hade inte levererat det som var överenskommet, vilket satte mig i en svår position. Ilska bubblade snabbt upp inom mig. Jag kände hur pulsen ökade, hur händerna började spännas. Min första instinkt var att reagera direkt, att säga något skarpt eller irriterat.

 

Men jag visste att det aldrig hjälpte. Istället, när jag märker att ilskan växer, försöker jag ta ett steg tillbaka. Jag påminner mig om att det inte är situationen i sig som triggar mig, utan min tolkning av den. Jag drog ett djupt andetag, höll tillbaka den snabba impulsen att reagera, och gav mig själv en minut att samla tankarna. ”Är detta något jag kan lösa på ett konstruktivt sätt?” frågade jag mig själv. Med den frågan i bakhuvudet, lyckades jag ta kontroll över ilskan innan den tog över mig.

 

Sorg – Att tillåta känslan

På väg hem från jobbet, kom tankarna till något som hänt för flera månader sedan. En vänskap som fallit sönder, ett avstånd som växt utan att jag riktigt kunnat stoppa det. När den tanken kom, följde sorg med som en tung filt. Jag kände hur bröstet blev tungt och hur ögonen hettade till. 

 

Sorg är inte en känsla jag kan eller ens vill kontrollera. När den kommer, vet jag att jag måste låta den ta plats. Så jag satte mig på en parkbänk, mitt i stadens brus, och lät känslan skölja över mig. Jag satt där, ensam med mina tankar, och lät tårarna komma om de ville. Ibland handlar kontroll om att ge efter, om att låta känslan få sitt utrymme utan att försöka stänga av den. När sorgen väl fick komma fram, kände jag mig lite lättare. Jag vet att den inte försvinner helt, men att möta den direkt gör att den inte får makt över mig.

 

Glädje – Att hålla kvar i det lilla

När jag kom hem, efter en lång dag, hände något oväntat. Jag fick ett meddelande från en gammal vän, någon jag inte pratat med på flera år. Ett enkelt meddelande, ett ”Hej, hur mår du?”, men det fyllde mig med en varm känsla av glädje. Jag insåg hur sällan jag verkligen tillät mig själv att stanna upp och känna glädje när den kommer. 

 

Jag satt där och log för mig själv, och i det ögonblicket bestämde jag mig för att hålla fast vid den känslan, att inte låta den passera för snabbt. Jag skrev tillbaka, och samtalet som följde fyllde mig med ännu mer värme. Ibland handlar det om att inte låta de ljusa stunderna försvinna i bruset av allt annat. Att hålla kvar vid glädjen när den dyker upp är lika viktigt som att hantera de tyngre känslorna.

 

Acceptans som kontroll

När dagen var slut och jag låg i sängen igen, reflekterade jag över hur jag hanterat mina känslor under dagen. Jag insåg att det inte alltid handlar om att kontrollera dem i den traditionella meningen, utan snarare om att acceptera dem för vad de är. Att parera, att stå emot, fungerar ibland, men oftare handlar det om att förstå vad som ligger bakom känslorna, att ge dem utrymme när de behöver det, och att tillåta mig själv att känna – utan att låta dem styra mig.

 

Att ta kontroll handlar inte om att trycka undan känslorna, utan om att navigera dem. Jag lär mig att acceptera deras närvaro, men också att se dem som tillfälliga. Och i den acceptansen finner jag styrkan att gå vidare, ett steg i taget, genom varje storm.