Det är som att man går in i en osynlig labyrint varje gång man kliver in på sociala medier, messenger eller dejtingsajter. En värld fylld av profiler, bilder, likes och konversationer som ibland känns lika verkliga som ett samtal öga mot öga. Men så ofta är det långt ifrån. Man börjar prata med någon, skicka ett meddelande, kanske till och med utbyta några vänliga ord. För ett ögonblick finns det en öppning, en chans att skapa en koppling. Men så snart man nämner sitt namn, eller avslöjar att man är hörselskadad, försvinner allt.
Det är som om något bryts. Blicken på andra sidan förändras, fastän man inte kan se den. Man känner den i de få ord som kommer efter, eller så kommer det inte ens några ord alls. De försvinner. Blockerar. Dömer.
Och där står man, kvar med den märkliga tomheten. Inte för att man hade hunnit bygga upp något särskilt med just den personen, men för att man återigen påminns om hur ytlig och fördomsfull världen kan vara. I det digitala rummet känns det som att folk dömer ännu snabbare, ännu hårdare. ”Hörselskadad? Då kan du inte kommunicera som jag. Då måste du vara mindre kapabel. Du är annorlunda. Du är inte som oss.” Det gör ont att veta att ett enda ord, en enda egenskap, kan få människor att dra förhastade slutsatser.
Ibland undrar man vad det är de ser. Kanske tror de att jag är någon jag inte är, en skäggig taliban eller något annat stereotypt. De ser inte människan bakom. De ser inte styrkan, intelligensen, eller den empati som finns i varje ord jag delar.
Det är så sjukt, tänker man. Så galet att något så enkelt som ett namn, eller ett funktionshinder, kan få människor att dra sig undan så snabbt. Kanske är det deras rädsla. Deras osäkerhet. Men det gör det inte lättare att bära. Det är som att bära ett osynligt märke som andra tolkar fel varje gång.
Men mitt i all frustration, finns en styrka i att veta vem man själv är. Att veta att deras fördomar är just deras – inte mina. Det är deras förlust, inte min.