Att vakna ur en mardröm är som att bryta sig loss från ett fängelse byggt av ens eget sinne. En sekund befinner du dig i en mardrömslik värld där allt är fel och hotfullt, och i nästa sekund kastas du tillbaka till verkligheten, men mardrömmen lämnar ett avtryck, en skugga som dröjer sig kvar.
Ögonen slår upp, men det är som om kroppen inte riktigt hänger med. Hjärtat rusar, och bröstet känns som om det är fastspänt i ett skruvstäd. Varje andetag är ytligt och kämpande, som om luften inte längre räcker till. Pulsen slår hårt och snabbt, så hårt att det känns som om den ekar i huvudet.
En våg av panik sköljer över dig, plötslig och obeveklig. Det är inte bara rädsla, utan något mycket större, något som omedelbart överväldigar alla andra tankar. Det känns som om världen rasar samman, som om marken under dig har försvunnit och du är på väg att falla i en avgrund utan botten.
Händerna skakar, och kroppen känns inte längre som din egen. Musklerna spänner sig, beredda att fly, men det finns ingenstans att ta vägen. Panikattacken låser fast dig, gör dig oförmögen att röra dig eller tänka klart. Det är som att befinna sig i en klaustrofobisk mardröm medan du är fullt vaken.
Tankarna snurrar okontrollerat – ”Vad händer med mig? Kommer jag att dö? Är jag på väg att förlora förståndet?” Det är svårt att skilja verklighet från fantasi. Allt känns hotfullt, som om faran finns runt varje hörn, även om inget synligt hot är närvarande.
Tiden tappar sin betydelse. Sekunderna sträcks ut till något som känns som evigheter, medan du kämpar för att få tillbaka kontrollen. Men kontrollen är flyktig, som att försöka hålla vatten i sina bara händer. Du försöker fokusera på andningen, försöker tala om för dig själv att det inte är verkligt, att du inte är i fara – men paniken är envist övertygande.
Slutligen, lika plötsligt som den kom, börjar panikattacken släppa sitt grepp. Andningen blir något lugnare, hjärtat slår mindre frenetiskt. Men känslan av sårbarhet och utmattning sitter kvar, liksom rädslan för att det ska hända igen. Det är som att överleva en storm, men ändå känna av dess vindar långt efter att molnen har skingrats.
Att vakna ur en mardröm är skrämmande, men att känna en panikattack efteråt är att uppleva skräcken förlängas, kvarvarande, som en okänd kraft som kan slå till igen när du minst anar det. Det är en kamp mellan kropp och sinne, där båda sidor tycks vilja övertyga dig om att faran är verklig – även när den inte är det.