Det är märkligt hur tystnaden kan vara så högljudd. Jag öppnar munnen för att tala, men orden fastnar någonstans mellan bröstet och läpparna. Det är inte ni jag behöver nå, det är mig själv. Och ändå fortsätter jag kämpa, som om varje skrik kunde bryta mig fri.
Det är som att varje ord jag säger studsar tillbaka till mig, förvrängt och oigenkännligt. Jag försöker förklara, försöker nå fram, men det känns som att varje försök landar i ett vakuum. Ni hör mig, men ni lyssnar inte. Ni svarar, men ni förstår mig inte.
Det är som att vi talar olika språk, fastän vi använder samma ord. Och jag vet inte längre om det är värt att fortsätta försöka. Om det är värt att höja rösten, när det enda som möter mig är ett eko av missförstånd. För jag hör era antaganden, era tolkningar, och de stämmer inte med det jag känner.
Inombords är jag tystare nu. Mindre benägen att slåss för något jag inte ens kan sätta fingret på. För varje gång jag försöker, känner jag bara den där förvirringen växa, som en dimma som inte släpper taget. Kanske är det mig själv jag kämpar emot.
Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att kanske är det inte er jag behöver övertyga, utan mig själv. Jag står mitt i stormen av tankar och känslor, där varje vindpust är en påminnelse om det jag inte kan kontrollera. Om det som känns så otydligt, fastän det är jag som skapar det.
Det är den här inre kampen som pågår. En kamp mellan vad jag tror att jag borde vara och vad jag egentligen är. Jag ser hur ni försöker spegla mig, hur ni försöker förstå, men det blir alltid fel. Det är som att jag har en bild av mig själv som ni inte kan se, eller kanske inte ens jag ser helt klart.
Så jag undrar ibland, är det ens möjligt att bryta sig loss från den här cykeln? Att sluta skrika i ett försök att höras, när det egentligen är jag som inte lyssnar till mig själv? Det känns som om jag jagar en sanning, en mening, något att hålla fast vid, men varje gång jag kommer nära glider det undan.
Och kanske är det här som tystnaden borde komma in. Inte som en uppgivenhet, utan som ett val. Ett val att inte alltid behöva svara, att inte alltid behöva förklara. Kanske finns det något befriande i att låta allt bara vara, att acceptera att vissa saker inte kan förstås, inte ens av mig själv.