Det var inte första gången. Skärmen lös upp, och där var den igen. Den gröna pricken bredvid namnet. Hon var online. Det var en bekräftelse på att hon fanns där, att hon såg och visste. Men inget svar.
Han hade skickat ett meddelande för nästan tjugofyra timmar sedan. Ett enkelt meddelande, egentligen. “Hej, hur mår du?” Något som borde ha tagit max två och en halv sekund att svara på. Ett “Hej”, ett “Godmorgon”, ett “Jag har inte tid nu, men jag svarar senare.” Något, vad som helst.
Han kunde inte låta bli att kolla telefonen igen. Inget nytt meddelande. Varför svarade hon inte? Hade han sagt något fel? Han visste att hon hade läst det. Kanske hade hon glömt. Eller så hade hon bara valt att inte svara.
Tanken gnagde i honom. Det var den gröna pricken som gjorde allt värre. Den lilla ikonen som visade att hon var aktiv. Hon var där, någonstans, men inte här. Inte med honom. Och tystnaden som följde var som ett vakuum. En plats där inget ljus, inget ljud, inget hopp kunde nå in.
Varför undvek hon honom? Kanske var det lättare än att vara ärlig. Han önskade att hon bara kunde säga det, om hon inte ville prata. Ett par ord kunde ha löst allt, avslutat spekulationerna. Men istället satt han där, fast i ett rum av tystnad och gröna prickar.
Han stängde av skärmen, försökte låtsas som om det inte störde honom. Men varje gång han vände sig bort, kände han den där pricken stirra på honom. Som ett hån.
Han försökte distrahera sig, stängde av telefonen och slängde den i soffhörnet, som om det skulle hjälpa att inte ha den i handen. Men tankarna satt kvar. Varför kunde hon inte bara säga något? Vad som helst. En ursäkt, en förklaring, något som skulle ge honom ro, låta honom gå vidare.
Tidigare hade deras samtal varit livliga. De hade skrivit till varandra hela tiden, ibland sent in på natten. Det kändes som att de delade något, något speciellt. Men nu var det som att allt hade stannat av, som om någon hade tryckt på paus utan att säga varför. Och där satt han, i ett vakuum av obesvarade meddelanden och gröna prickar som fortsatte att lysa, fortsatte att påminna honom om vad som inte längre fanns.
Han reste sig upp och gick fram och tillbaka i rummet. Det var ingen idé att vänta längre. Om hon ville svara skulle hon ha gjort det. Men ändå kunde han inte släppa det. Hans blick drogs ständigt tillbaka till telefonen, som om den hade blivit en del av honom.
Han visste att han inte kunde tvinga fram ett svar. Men hur kunde det vara så svårt att vara ärlig? Att bara säga: ”Jag vill inte prata nu.” Eller ännu enklare: ”Jag har inte tid.” Det hade varit nog. Han kunde hantera tystnad om den var ärlig. Men den här typen av tystnad, där han visste att hon fanns där, bara några fingertryck bort, men valde att inte svara – det var olidligt.
Till slut suckade han och tog upp telefonen igen. Han öppnade deras chatt, stirrade på de sista meddelandena han skickat. De låg där, som små spöken på skärmen, utan svar. Han började skriva ett nytt meddelande men stannade halvvägs. Vad skulle det tjäna till? Skulle ännu ett meddelande göra någon skillnad?
Han raderade det han hade skrivit och la undan telefonen. Den gröna pricken lös fortfarande. Och i den lilla skärmens tysta ljus, insåg han att det inte var telefonen eller pricken som gjorde ont. Det var den plötsliga distansen mellan dem – en distans som ingen av dem riktigt visste hur man skulle överbrygga.
Kanske skulle han aldrig få svar. Kanske var tystnad det enda svaret han skulle få.
Dagarna gick, och varje gång han öppnade telefonen fanns där en liten gnista av hopp – att kanske, just den här gången, skulle han se ett svar. Men det kom aldrig. Det som tidigare hade varit en intensiv känsla av väntan började långsamt blekna till en trött tomhet. Han kunde inte fortsätta leva sitt liv kretsande kring en grön prick på en skärm. Någonstans inom honom visste han att det var över.
En kväll, när solen höll på att gå ner och färgade rummet i mjuka, varma toner, satte han sig ner med telefonen i handen. Det kändes annorlunda nu. Mjukare. Mer definitivt. Han öppnade deras chatt för sista gången, stirrade på de gamla meddelandena, och insåg att han höll fast vid något som inte längre existerade. Det fanns inget mer att säga, inget mer att vänta på.
Med en lång, djup suck började han skriva. Orden kom långsamt, men varje ord kändes som en befrielse:
*”Jag vet inte varför du valde att sluta svara, men jag förstår att du har gjort ditt val. Det gör ont, men jag kan inte hålla fast vid det längre. Jag önskar dig allt gott. Ta hand om dig.”*
Han tittade på meddelandet en stund, tvekade, men insåg att detta var det mest ärliga han kunde göra – mot henne, men framför allt mot sig själv. Han tryckte på skicka och kände en tyngd lyfta från sina axlar, även om det samtidigt gjorde ont.
Det fanns ingen grön prick längre. Telefonen var tyst, och den förväntan som hade funnits där tidigare var nu ersatt av en känsla av slut. Men det var ett slut han behövde. Ett slut som tillät honom att gå vidare, även om han aldrig riktigt fick veta varför allt tystnade mellan dem.
Han reste sig upp och gick ut på balkongen. Den friska kvällsluften fyllde hans lungor och svepte bort det sista av den tyngd han burit på. Han såg ut över horisonten, där himlen övergick från dag till natt. Ett steg i taget, tänkte han. Livet fortsatte, trots allt.
Och när han gick tillbaka in i rummet, lämnade han telefonen bakom sig. Den gröna pricken betydde inte längre något.