Längtan har alltid funnits där, som ett stilla eko som aldrig tystnar. En önskan så ren och enkel – att få kalla någon för min egen, att bygga en familj, att en dag bli pappa och kanske senare morfar eller farfar. Men livet har varit allt annat än enkelt. Varje väg jag har valt har lett till besvikelse.
Det började tidigt. Kärleken, som jag trodde var äkta, visade sig vara en skugga – flyktig och utan djup. “Du är för mycket”, sa någon. “Du älskar för hårt”, sa en annan. Jag försökte förstå, försökte ändra mig, försökte anpassa mig till vad andra behövde. Men varje gång lämnades jag ensam, med hjärtat i spillror och en växande känsla av att inte vara tillräcklig.
Gång på gång har jag gett mitt allt, bara för att se det slitas ifrån mig. Jag blev som ett öppet sår, känslig för minsta beröring, men ändå längtade jag. Jag längtade efter någon som skulle se mig, verkligen se mig, och inte bara ta det de ville ha för att sedan gå vidare till nästa.
Mina vänner, om man kunde kalla dem det, förstod inte heller. De skakade på huvudet åt min längtan, åt mitt behov av närhet och mening. “Du behöver inte någon annan för att vara hel,” brukade de säga, som om det var så enkelt. Men jag visste att det inte handlade om att vara hel – det handlade om att få dela min helhet med någon annan. Att få skapa något som skulle leva vidare, något större än mig själv.
Åren gick, och med varje svek växte bitterheten. Jag försökte gömma den, men den smög sig fram i min blick, i mina ord. Jag var besviken på världen, på människorna som hade svikit mig, och kanske mest av allt på mig själv. Hur hade jag låtit det bli så här? Hur hade mitt liv blivit en enda lögn, ett tomt skal av vad det kunde ha varit?
En kväll, när ensamheten kändes som tyngst, satte jag mig vid köksbordet med en kopp kallnat kaffe. Jag såg ut genom fönstret på den mörka himlen, där stjärnorna blinkade svagt. “Vad är det för mening?” mumlade jag för mig själv. Tårarna kom, ovälkomna men ofrånkomliga.
Men någonstans i djupet av min förtvivlan fanns en liten låga som vägrade slockna. Det var den där lilla rösten, den som jag ibland hatade men som ändå höll mig vid liv. Den som sa att det kanske, bara kanske, inte var för sent. Att jag fortfarande kunde hitta något – eller någon – att leva för.
Jag reste mig, skakig men beslutsam. “Om ingen har älskat mig för den jag är,” tänkte jag, “så får jag börja med att älska mig själv.” Orden kändes främmande, nästan absurda, men de ekade ändå inom mig som ett löfte.
Jag vet att det inte kommer bli lätt. Åren av svek och självförakt har lämnat djupa sår. Men jag vet också att om jag någonsin ska hitta det jag längtar efter, så måste jag börja här – med mig själv.
Kanske kommer jag aldrig bli pappa, aldrig hålla ett litet barn i mina armar och kalla det mitt. Men kanske, bara kanske, kan jag hitta en annan sorts familj, en annan sorts kärlek. Och för första gången på länge känner jag en svag glimt av hopp.
Det är inte slut ännu. Inte riktigt.