Det var en regnig lördagkväll i november, och klockan hade precis slagit 19 när jag steg in på den lilla kvarterspuben. Luften var fylld av en blandning av öl, stekt mat och svagt dammig värme. Jag hade valt ett bord vid fönstret, ett som kändes tillräckligt centralt för att vara synligt men ändå gav en känsla av avskildhet. Perfekt för en trevlig kväll.
Tidigare i veckan hade jag skickat ut några SMS: “Pubhäng på lördag kl. 19? Blir kul att ses!” Några hade svarat något vagt som “Kanske! Hör av mig senare.” Andra hade inte svarat alls. Jag tänkte att det nog skulle lösa sig. Folk brukar ju vilja komma ut en lördagkväll.
Jag beställde en öl och slog mig ner. Puben var livlig. Vid bardisken skrattade några unga killar åt något som en av dem hade sagt, och längre bort satt ett par äldre kvinnor och diskuterade högljutt vilket vin de skulle beställa. Det var en sådan plats där folk kunde vara sig själva. Jag försökte känna mig som en av dem, en del av sorlet.
19.10. Jag tog fram mobilen och skickade ett nytt meddelande: “Jag är här nu! Första ölen är beställd.” Jag lade ner telefonen och tog en klunk av ölen. Kall och frisk. Jag intalade mig själv att folk kanske bara var sena.
19.20. Ingen respons. Jag scrollade igenom gamla meddelanden, försökte tänka att det inte gjorde något. “Det är ju lördag,” mumlade jag för mig själv. Jag beställde in en skål med chips för att ha något att göra med händerna.
När klockan slog 19.40 började obehaget smyga sig på. Min blick drogs gång på gång mot dörren, men varje gång den öppnades var det någon annan som kom in. En grupp på fyra, skrattandes och redan halvberusade. Ett par som såg ut att ha en första dejt. Jag försökte dölja min besvikelse.
Jag skrev ett sista SMS: “Ingen fara om det inte går, men ville bara kolla om du är på väg?” Medan jag väntade på ett svar tog jag en till klunk av ölen, som nu smakade bittert och tungt. Tystnaden från telefonen kändes högre än sorlet runt mig.
När klockan närmade sig 20 förstod jag sanningen. Ingen skulle komma. Jag satt där ensam, omgiven av skratt och gemenskap, och insåg att det bara var jag som trodde på idén om att samla oss.
Jag reste mig och gick till bardisken för att betala. Bartendern gav mig en blick som jag inte kunde tolka medlidande, kanske? Eller bara en snabb bedömning av ännu en ensam kund.
På vägen hem kändes regnet tyngre än tidigare, och mina steg ekade på de tomma trottoarerna. Jag försökte tänka att det inte gjorde något, att det bara var en kväll, men något inom mig skavde.
När jag kom hem skrev jag inget mer. Jag la mobilen åt sidan och satte på musik för att bryta tystnaden.
Det var inte första gången jag satt ensam och väntade. Men det skulle bli den sista. Nästa gång skulle jag inte låta min kväll hänga på om någon annan dök upp. Nästa gång skulle jag bjuda ut mig själv och faktiskt dyka upp för min egen skull.