Liggande på sängen, stirrande upp i taket, lade sig tystnaden som ett tungt täcke över rummet. Det var den där tiden på kvällen när allt sakta stillnade, när dagens ljud och rörelser suddades ut, och kvar fanns bara ett stilla, envist brus inombords. Ensamheten, som hade funnits där så länge, kändes plötsligt mer påtaglig än någonsin.
Det var inte frånvaron av människor som var det svåra, utan frånvaron av närhet, av verklig kontakt. Trots alla försök att fylla dagarna med aktivitet studier, träning, möten fanns ett tomrum som inte gick att fly ifrån. Den krävde uppmärksamhet, som ett envist barn som drar i tröjan och vägrar släppa taget.
I början fanns tanken att ensamheten bara var ett tillfälligt tillstånd, något som skulle gå över med tiden, när rätt person, rätt vänner eller rätt situation dök upp. Men med tiden blev det tydligt att ensamheten inte var en yttre omständighet. Den var något djupt rotat inombords, ett eko från tidigare upplevelser, från förlorade relationer och oförlösta känslor.
Det fanns en kväll när allt förändrades. Istället för att försöka distrahera sig med ljud och aktivitet, stängdes allt av. Tystnaden fick ta plats, och ensamheten tilläts tala. Och plötsligt blev det tydligt att det inte bara handlade om att sakna andra, utan om att sakna sig själv. Under alla lager av yttre fasader och vardagsrutiner fanns det en längtan efter att verkligen bli sedd inte av andra, utan av sig själv.
Med pennan i handen, i skenet av en ensam nattlampa, började tankarna flöda. Ord som länge hade hållits tillbaka strömmade ut. Gamla sår, rädslor, osäkerhet allt fick plats på pappret. Känslor som hade begravts djupt, i tron att de inte var värda att kännas, togs upp till ytan. Och mitt i allt detta fanns en insikt: ensamheten var inte en fiende, utan en spegel. Den visade vad som hade försummats, vad som behövde uppmärksammas.
Veckorna gick, och långsamt började ensamheten kännas annorlunda. Det var inte längre ett svart hål som drog ner energin, utan en plats för reflektion och självläkning. Kanske var ensamheten, trots allt, en väg tillbaka till sig själv. En väg att möta sina egna sårbarheter och att finna styrka där styrkan inte tidigare hade sökts.
Utan att behöva någon annan för att fylla tomrummet blev det plötsligt möjligt att känna sig hel, precis där och då.