Hade alltid sett sig själv som en realist. Livet hade sina upp- och nedgångar, och han hade lärt sig att ta saker som de kom. Men efter att hans äktenskap på femton år abrupt tog slut, kände han sig som om marken hade rämnat under honom. Allt han hade byggt upp, all trygghet och alla planer för framtiden, var borta i ett ögonblick.
De första månaderna efter uppbrottet var en dimma av tomhet och förvirring. Gick till jobbet, utförde sina uppgifter och kom hem till en tyst och tom lägenhet. Han försökte hålla sig sysselsatt, men varje kväll när han lade sig ner, var det som om ensamheten slog till med full kraft. Han kände sig förlorad, som om han hade tappat bort den person han en gång var.
Men trots all sorg och smärta fanns det en liten gnista inom honom som vägrade slockna. Det var inte en känsla av omedelbar optimism, utan mer en envis vilja att inte ge upp. Han visste att han inte kunde leva resten av sitt liv på det här sättet, så han började sakta men säkert leta efter sätt att bygga upp sig själv igen.
En dag bestämde sig för att börja träna. Det var något han hade försummat under de senaste åren, och han hoppades att det skulle ge honom en känsla av kontroll över sitt liv. De första passen var tunga, och han kände sig ofta trött och nedslagen, men han märkte också att något började förändras inom honom. Det var som om varje svettig minut på gymmet hjälpte honom att släppa lite av den smärta som hade tyngt hans hjärta.
Efter några månader började han också utforska gamla intressen som han hade lagt åt sidan. Han återupptog sin gamla gitarr, som hade samlat damm i ett hörn, och började spela igen. Tonerna var rostiga till en början, men snart fann han en glädje i musiken som han inte hade känt på länge. Det blev ett sätt för honom att uttrycka det han inte kunde sätta ord på.
En kväll, när han satt på balkongen med musiken i hans öron och spelade en enkel melodi, insåg att han började känna något han inte hade känt på länge: hopp. Det var inte den där omedelbara, överväldigande känslan av lycka, men det var något nytt, något som fick honom att vilja fortsätta framåt. Kanske var det musiken, kanske var det träningen, eller kanske var det bara tidens gång, men han började tro att han kunde hitta glädje igen.
Visste att vägen tillbaka till lyckan inte skulle vara enkel eller rak. Det skulle finnas fler dagar av ensamhet och sorg, men han var inte längre rädd för dem. Han insåg att han inte behövde ha alla svar, att det var okej att ta ett steg i taget och att det var okej att längta efter något bättre.
Det som betydde mest var att han hade börjat röra sig framåt, hur långsamt det än gick. Och i varje steg framåt kände han att han närmade sig en ny version av sig själv—en som var starkare, mer medveten och, viktigast av allt, redo att hitta lyckan igen, på sina egna villkor