Tack för att din närvaro är frånvarande. Jag visste inte då hur lätt det skulle bli att andas, hur varje steg till dig kändes tyngre för varje gång. Jag minns hur jag alltid stannade utanför din dörr, tog ett djupt andetag och sedan gick in, som om jag försökte samla mod för att möta något oundvikligt. Du låg alltid där, i sängen, med ryggen vänd bort från världen, och från mig.
Det fanns en tid när jag trodde att det var jag som gjorde dig bättre, att mina besök betydde något för dig. Men nu förstår jag att det aldrig var så. Du bad mig komma, men jag förstod aldrig varför, för du ville egentligen inte ha mig där. Jag förstod inte att jag var en del av problemet, att min närvaro på något sätt gjorde allt värre, inte bättre.
Nu är jag arg, inte på dig, utan på mig själv. Jag är arg för att jag tillät mig att stanna, för att jag lät mig själv hoppas. Jag är arg för att jag aldrig såg de tydliga tecknen, för att jag trodde att jag kunde rädda något som kanske aldrig fanns. Tack för att du är borta nu, för att jag kan läka i din frånvaro. Det tog tid att inse att det inte var du som höll mig fast, utan jag själv. Och nu, nu är jag fri.
Det är märkligt hur ensamheten, som en gång kändes som ett hot, nu har blivit en vän. Jag trodde att tomheten efter dig skulle svälja mig hel, att jag skulle gå sönder i den tystnad som lämnades kvar. Men i din frånvaro har jag funnit något annat, något som jag aldrig trodde att jag skulle finna – mig själv.
Jag ser tillbaka på de där stunderna nu, med en sorts klarhet som tiden skänkt mig. Jag ser mig själv stå där, utanför din dörr, och jag undrar vad jag egentligen väntade på. Ett leende? En gest av tacksamhet? En bekräftelse på att jag gjorde rätt? Men det kom aldrig. Det var alltid samma tystnad, samma avstånd, som om du var någon annanstans även när du var där.
Det tog mig så lång tid att förstå att jag inte kunde rädda dig. Att det inte var min uppgift att bära din smärta, ditt mörker. Och jag är arg på mig själv för att jag försökte, för att jag offrade så mycket av mig själv i processen. Jag tillät mig att försvinna bit för bit, tills jag knappt kände igen mig själv längre.
Men nu är du borta, och med din frånvaro har jag börjat samla ihop de bitar av mig själv som jag förlorade. Jag har börjat lära mig att leva igen, utan tyngden av ditt humör, utan den konstanta känslan av att gå på tå runt dig. Det är en frihet jag inte visste att jag behövde.
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte saknar dig, men det skulle vara en lögn. En del av mig saknar dig fortfarande, saknar den idé jag hade om oss, den falska tryggheten jag byggde upp kring dig. Men jag vet att jag inte kan gå tillbaka, och även om det fortfarande gör ont ibland, så är jag tacksam för den smärta som leder till frihet.
Tack för att din närvaro är frånvarande. Tack för att du inte längre är en del av mitt liv.