Idag är en sån dag jag aldrig trodde skulle hända. Kanske för att jag inte ville tro att den kunde hända. Att vakna med en oro som river och sliter i bröstkorgen, och ändå tvinga sig upp. Kroppen protesterade redan vid första steget på golvet. Trots det, klär jag på mig. Ett plagg i taget, en rörelse som känns mekanisk och meningslös.
När jag kom till jobbet var allt precis som vanligt kaffekoppar som klirrade, stressade steg i korridoren, småprat om helgens bravader. Allt som tidigare kunde vara ett brus att vila i, skar nu som knivar. Jag kände blickarna, riktade mot mig eller inte, och det var som om de förstärkte oron.
Inuti mig fanns bara en känsla av att vilja springa. Bort. Långt bort från allt och alla.
Människorna här har aldrig känts så avlägsna, och ändå är det som att deras närvaro trycker ner mig. Men det är inte bara de här människorna det är alla dem som en gång stod mig nära. Alla dem jag litade på, alla dem som påverkade mig tills jag inte visste vem jag var längre. Jag hatar vad de har gjort med mig, hur deras ord och handlingar fortfarande ekar.
På lunchen satt jag ensam vid ett bord nära fönstret. Jag stirrade ut, såg löven virvla i vinden. Ville vara ett av dem. Bara flyga iväg, utan att behöva känna. Men istället satt jag kvar och kände hur illamåendet växte. Kanske var det kaffet, kanske var det bara allting annat.
Jag försökte samla mig, andas. Försökte tänka att det bara är en dag. Men det är svårt när kroppen skriker och tankarna bara maler. Vill de ens veta hur jag mår? Jag tror inte det. Ingen gör det egentligen. De ser bara det yttre, en fasad som jag tvingas upprätthålla för att inte skrämma bort dem också.
När arbetsdagen äntligen tog slut, kändes det som om jag kämpat ett maraton. Jag släpade mig hem, men det var inget hem. Bara fyra väggar som ekade av tystnad. Och nu sitter jag här och skriver, hoppas att orden ska lätta lite på trycket. Men de är tunga, som allt annat idag.
Jag vet inte vad som händer imorgon. Jag hoppas att det blir lättare. Men idag… idag var en sån dag jag aldrig trodde skulle hända. Och ändå var den här.