Kategorier2024Ingen Kärlek Kvar

Ingen Kärlek Kvar

Det är sent på kvällen, och köksbordet är kallt under fingertopparna. Fingrarna slingrar sig runt kaffekoppen som sedan länge har svalnat. Tankarna virvlar runt som löv i en höststorm, fyllda av ångest och frågor som ständigt kommer tillbaka – de frågor som aldrig får svar.

En gång var kärleken stor, nästan för stark att hantera. Orden som flödade över från den andra sidan av bordet var som läkande balsam, löften om ett “vi,” ett gemensamt liv där man stod tillsammans i allt. Men nu är det uppenbart att allt det bara var tomma ord, vackra lögner som skulle hålla fasaden uppe.

“Vi måste tänka på två, inte bara en,” hade den personen alltid sagt, en idé som lät så logisk, nästan poetisk. Men varje gång något krävdes på riktigt, var det som om den tanken aldrig existerat. Varje handling som skulle ha varit ett bevis på kärleken, ett uttryck för att ta del av ansvaret, uteblev. Det fanns alltid ursäkter, alltid något annat som var viktigare, något som behövde göras för “egen del.”

Med tiden blev det tydligt: allt som sagts var bara ord, en uppvisning för att slippa bära sin del av bördan, ett sätt att sätta upp en illusion av att bry sig. Men när allt kom till kritan, fanns där bara en vilja att hålla fast vid självbilden, inte någon verklig omtanke eller kärlek. Det var som att se en spegelbild som aldrig riktigt såg tillbaka, en fasad utan substans.

I tystnaden mellan orden och de kalla blickarna kommer tanken som bitit sig fast: “Jag önskar att jag inte kände något för dig. Jag önskar att ditt egoistiska sätt inte längre berörde mig.”

Det är en tom önskan, kanske en illusion i sig själv. Men ändå är det den som håller samman alla de splittrade tankarna, en svag hoppfullhet att en dag kunna resa sig upp från bordet utan att känna ett uns av saknad eller sorg.