Det är tidigt på morgonen. Ljuset smyger sig in genom fönstret och lägger sig försiktigt på min kudde, men det är som om något tynger mig fast. Det känns som att en osynlig hand håller ett stadigt grepp om mitt bröst, en tyngd som inte försvinner. Varje dag är en kamp, en evig dragkamp mellan att resa sig upp och ge vika för mörkret. Jag försöker fokusera på de små sakerna—den första klunken av kaffe, doften av nytvättade kläder, stegen som leder mig ut på en promenad till jobbet—men tankarna skaver mot mig, river inombords.
Vad är det jag egentligen förväntar mig av livet? En inre röst viskar ständigt att jag borde vara lyckligare, att jag borde ha mer energi, att jag borde orka vara den där versionen av mig själv som jag trodde jag skulle vara vid det här laget. Men varje dag känns som en besvikelse, som om jag missar något jag inte kan sätta fingret på. Kanske är det längtan efter något större, något mer meningsfullt, som sakta kväver mig.
Jag känner att livet går förbi, att jag saknar glöden som en gång fanns där. Samtidigt finns rädslan där, den som håller mig uppe om nätterna: rädslan att bryta ihop, att inte kunna hålla ihop fasaden längre. Men det finns också något annat, något vilt och obändigt inom mig, som vägrar ge upp. En envis röst som viskar: “Inte idag.”
Så jag går upp, tvingar mig själv att möta dagen. Jag fokuserar på det som är precis framför mig, en fot framför den andra. Jag tar promenaden till jobbet, andas in den friska morgonluften och låter världen röra sig runt omkring mig. Jag ser människorna passera, och jag undrar om de också känner samma tyngd som jag, om deras leenden döljer samma trötthet.
När jag når jobbet, låter jag kaffemaskinens brummande fylla rummet, tar koppen i mina händer och känner värmen sprida sig. Det är inte en lösning, inte en förvandling, men det är ett steg. Jag kanske har tappat lusten för livet, men jag är här. Jag kämpar. Och kanske, bara kanske, finns det något värt att kämpa för, även om jag inte kan se det nu.
Kanske är det just denna kamp som definierar mig, som håller mig borta från kaninhålet som väntar med sina djupa, mörka gångar. Kanske är det kampen som ger mig mening, även om jag inte kan greppa den helt ännu.