Jag är arg. Jag är ilsken och ledsen på människor. Jag går genom stadens gator med en puls som bankar i takt med mina steg, och varje andetag känns som en kamp. Hur kan de vara så blinda? Hur kan de vara så kalla? De rör sig omkring mig, som skuggor, men ändå så verkliga. De ler och skrattar, pratar om sina vardagliga bekymmer, men jag hör dem inte. Jag vill inte höra dem.
Jag vill skrika, vråla rakt ut, men inget ljud kommer fram. Bara en tyst explosion inombords, en vulkan av känslor som jag håller tillbaka, för att inte själv gå under i askan. De ser mig inte, de ser aldrig mig. Jag är bara en av många, en figur i deras periferi, någon de passerar utan att notera. Men jag ser dem. Jag ser deras falska leenden, deras meningslösa ord. Jag ser hur de sårar varandra, hur de ljuger för att skydda sig själva, hur de blundar för det som verkligen betyder något.
Men det som gör mest ont är inte deras ord eller deras handlingar. Det som gör mest ont är deras likgiltighet. Den kalla, hårda ytan av ointresse som de omger sig med. Hur kan de inte förstå att varje blick, varje handling, varje ord har betydelse? Hur kan de inte se att de är fast i ett mönster, ett evigt kretslopp av självupptagenhet och förakt?
Jag är trött. Trött på att försöka förstå, trött på att bry mig, trött på att kämpa för att känna något annat än ilska. Men trots tröttheten, trots smärtan, finns det något djupt inom mig som vägrar ge upp. Ett glödande kol som vägrar slockna. Kanske är det hoppet, kanske är det bara envishet. Kanske är det en sista desperat tro på att det finns något mer, något bättre.
Jag stannar till vid ett övergångsställe och ser bilarna susa förbi. Människor korsar gatan, omedvetna om kaoset inom mig. Och jag inser att jag har ett val. Jag kan välja att ge efter för ilskan, låta den förtära mig, eller jag kan försöka hitta ett sätt att förvandla den. Använda den som bränsle, som kraft att skapa förändring, om så bara i mitt eget liv.
För även om världen är fylld av mörker, finns det ljus. Även om människor kan vara grymma, kan de också vara vänliga. Och kanske, bara kanske, kan min ilska en dag bli till något annat. Något som inte bränner, utan lyser upp.
Med en sista blick på människorna omkring mig, andas jag djupt och fortsätter gå. Jag vet inte vart jag är på väg, men jag vet att jag inte kommer att stanna här. Jag kommer att fortsätta, ett steg i taget, tills jag hittar det jag söker – vad det än må vara.