Ännu en helg att överleva. Tystnaden i lägenheten ekar, fyller rummen med en påtaglig tyngd. Det är märkligt hur något så vanligt, en helg som alla andra, kan kännas som en utmaning, som en oändlig prövning. Veckans rutiner och måsten håller tankarna på avstånd, men när helgen kommer, finns inget kvar att gömma sig bakom.
Morgonljuset sipprar in genom fönstren, men det känns som en lögn. Ljuset som borde vara värmande, upplyftande, gör istället ensamheten mer synlig. Klockan tickar långsamt, varje sekund ett hån. Jag vet att jag borde gå ut, röra mig, möta världen. Men det är svårt. Det känns som om jag bär på något osynligt, något tungt, och att världen där ute inte har plats för det.
Ännu en helg att överleva. Det är som en väntan, som om jag står på kanten till något, men jag vet inte vad. Kanske väntar jag på att något ska förändras, att ensamheten ska släppa sitt grepp. Men jag vet också att det inte fungerar så. Förändring kommer inte av sig själv. Ändå, trots allt, är det svårt att hitta orken. Det är svårt att börja.
Telefonen ligger tyst på bordet. Jag skulle kunna ringa någon, skicka ett meddelande. Men vad skulle jag säga? Orden känns torra, meningslösa. Vad kan jag säga som inte redan sagts, vad kan jag dela som inte bara är samma gamla berättelse om tomheten? Det känns som om jag bär på en hemlighet som ingen riktigt vill höra.
Så jag väntar. En kopp kaffe till, kanske ett försök att distrahera mig med en bok, en film. Något att fördriva tiden. Men tankarna kryper tillbaka, alltid, som en ständig påminnelse om vad jag försöker undvika.
Ännu en helg att överleva. Jag räknar ner timmarna, dagarna, som om jag kan lura mig själv genom att fokusera på tiden som passerar. Men det är också den bittra sanningen – att tiden passerar och inget förändras.
Men kanske, trots allt, finns det något i att bara överleva. Att komma ut på andra sidan av helgen, även om inget stort händer. Kanske är överlevandet i sig något värdefullt, något som säger att jag, trots allt, fortfarande är här.
Och kanske, en dag, blir det mer än så. Kanske kommer en helg när jag inte längre känner mig fångad, när ljuset genom fönstret faktiskt känns varmt. Men tills dess är det nog att överleva.