Den där låten, Last Christmas, som alltid rullar på radion när december närmar sig. Förr kändes den som en enkel poplåt, något som bara fyllde rummet med ljud, något jag kunde nynna med i utan att tänka. Men nu… nu förstår jag varje ord. Jag vet vad det är att ge sitt hjärta till någon, bara för att se det krossas när de väljer någon annan. Och det värsta är att jag nog alltid visste, att mina aningar viskade något till mig i varje tyst minut. Men jag höll för öronen och försökte döva den lilla rösten inom mig. Ville inte lyssna.
Jag trodde på oss, på alla små stunder vi delade. Kanske var det där jag lurade mig själv. Varje gång jag skrattade åt hennes skämt, varje gång jag kände värmen av hennes hand i min, tänkte jag att det här, det är på riktigt. Vi två, det var allt jag behövde. Jag såg oss gå genom vinterns kyla, med snön som föll omkring oss, och föreställde mig vår framtid. Jag gav hela mig, varje bit av mitt hjärta.
Men när sommaren närmade sig, när solen började lysa starkare, förändrades något. Hon blev kallare, mer frånvarande, men jag övertygade mig själv om att det bara var i mitt huvud. Att jag inbillade mig. Men sanningen var att hon redan hade börjat ge sitt hjärta till någon annan. Och den där sommaren, innan midsommar ens hunnit komma, lämnade hon mig med ett tomrum jag inte visste hur jag skulle fylla.
Kanske hade jag kunnat hindra mig själv från att bli sårad, om jag bara lyssnat på mina instinkter. Men kärleken gör oss blinda, eller så gör vi oss själva blinda för kärlekens skull. Vi hoppas och vi drömmer, och när drömmen går i kras står vi kvar med skärvor i händerna, osäkra på hur vi ska sätta ihop oss själva igen.
Så nu lyssnar jag på den där låten, och varje ord hugger till i mig. Den där enkla poplåten har blivit min historia. Jag står där i vinterns kyla, och låter snön falla omkring mig, medan jag försöker förstå hur jag ska fortsätta framåt. Men jag vet en sak – nästa gång, om jag vågar älska igen, kommer jag vara försiktigare. Kanske kommer jag aldrig ge hela mitt hjärta på samma sätt. Kanske, någon gång i framtiden, kommer någon att hålla mitt hjärta med den respekt det förtjänar.
Men just nu låter jag smärtan vara. För ibland är det enda sättet att läka att känna varje bit av det som gått sönder.