I tomhetens land jag vandrar ensam,
där skuggor dansar och mörkret bor,
varje steg är tyst, ett eko bortom tiden,
och ingen röst når fram, ingen ordens ord.
I nattens famn, där vinden viskar sanning,
finns inga drömmar kvar, bara svartens spår.
Men i mitt bröst bär jag ett ljus, en längtan,
en strimma hopp som sakta växer, år för år.
För även i tomhetens djupa, kalla rymd,
kan en viskning finna en värld att nå.
Och även om jag går i mörkrets skugga,
är jag aldrig helt ensam. jag är jag ändå.
Och i mörkrets djup, där ingen blick kan se,
där världen viker sig för tystnadens sång,
finns ett stilla hjärta som sakta slår för evigt,
som vet att varje natt ska bli till morgondag.
För när stjärnorna har slocknat och natten tycks bestå,
kan ändå en gnista i tystnaden bli kvar.
Den växer som en låga, trots att allt är tomt,
och påminner mig om ljusets dolda svar.
Så jag fortsätter vandra i mörkrets hav av ingenting,
med ett inre ljus som vägleder, stilla men starkt.
För i varje tomhet bor en möjlighet till början,
och varje steg jag tar är en resa mot en ny start.
Så, när allt omkring mig löses upp i dimma,
och tomhetens vind sveper över tidens rand,
vet jag att inom mig, trots mörkrets kalla famn,
finns ljuset som viskar: “Du är aldrig utan land.”
För varje skugga bär sin egen stilla längtan,
och varje tystnad döljer ord som vill bli hörda.
I tomhetens rike finns en evig strimma hopp,
som leder mig framåt, dit nya drömmar är födda.