Att vakna upp och känna sig tom på en måndagsmorgon är som att stirra in i en spegel utan reflektion. Jag ligger där i sängen, täcket är ett tungt, grått moln som kväver mig, trycker mig ner mot madrassen. Jag hör väckarklockan ringa, men ljudet känns avlägset, som om någon har sänkt volymen på världen. Jag är vaken, men det känns som om jag aldrig riktigt vaknar.
Tankarna kommer som vågor av sorg. De sköljer över mig, dränker mig. Allt känns meningslöst. Tårarna, som jag inte längre orkar torka bort, lämnar kalla, fuktiga spår på min kudde. Hur kan en dag börja så här, med en känsla av att vara osynlig i sin egen kropp? Det är som att något inom mig har gått sönder, men ingen ser de trasiga delarna, ingen hör kraset när de faller till golvet.
Jag tvingar mig upp, sätter fötterna på det kalla golvet. Det känns som om världen väger hundra kilo, och jag är för trött för att lyfta den. Men jag måste. Jag måste klä på mig, dra på den där masken av normalitet som alla förväntar sig. Jag ser mig själv i spegeln när jag borstar tänderna, men det är bara en skugga av den jag brukade vara. Den där personen jag ser… känner jag inte längre.
Ingen ser mig. Det är som om jag har blivit en suddig skiss i en tavla som en gång var full av färg. De omkring mig är så upptagna med sina egna liv, sina egna problem, att de inte märker hur min värld håller på att falla isär. När jag stänger ytterdörren bakom mig, lämnar jag mitt hem, min enda trygga plats, och kliver ut i morgonens kyliga luft. Steg för steg börjar jag gå mot jobbet, men varje steg känns som om jag släpar mig fram genom tjock dimma.
Gatorna är tysta, bara ljudet av mina skor mot asfalten bryter stillheten. Träden står nakna längs vägen, de sista bladen dansar i vinden och faller till marken, som om de också har gett upp. Det är som om hela världen speglar min inre tomhet, varje andetag jag tar är ett eko av ensamhet. De få människor jag möter på trottoaren passerar mig utan att ens möta min blick, som om jag inte existerar.
När jag närmar mig jobbet ser jag byggnaden tornas upp framför mig. Jag är effektiv, artig, ler där jag ska le och nickar när jag ska lyssna. Men ingen ser vad som händer inuti mig. Det är som om jag har byggt upp en mur av osynlighet runt mitt hjärta, en mur så hög och tjock att inte ens jag kan ta mig igenom längre.
Och så går timmarna. Minuterna smälter samman, och jag längtar bara efter att få promenera hem igen, gömma mig under det tunga täcket och låta världen gå vidare utan mig. En dag ska jag kanske hitta vägen tillbaka. En dag kanske någon ser mig, hör mig, förstår mig. Men just nu är det måndag, och jag är bara en skugga, en tyst röst som ekar i det tomma rummet.