“Idag är den dagen. Halloweenfesten som du längtat efter, Lilleman, och jag är inte med. Jag vet att du står där, omgiven av dina vänner, i din dräkt. Ett spöke, tror jag? Eller kanske en liten vampyr? Jag minns inte exakt, för allt jag ser framför mig är ditt glada ansikte, ditt skratt som bubblar över när mörkret faller och ljusen fladdrar omkring er.
Varje år brukade vi göra oss redo tillsammans. Du stod där, sprallig och förväntansfull, med ögonen stora av förväntan medan jag fixade den sista touchen på din dräkt. Sedan kom dina vänner, och huset fylldes av glada röster, springande små fötter och skratt som studsade mellan väggarna. Varje gång kändes det som om vi hade byggt en egen liten värld av magi och fantasi, en värld där vi fick vara precis vad vi ville, utan rädsla, bara glädje.
Och nu… är jag inte där. Du firar utan mig, och det gör ont, för jag vet att vi aldrig får tillbaka de stunderna. Varje Halloweenfest är unik, varje skratt och leende en egen minnespärla. Det känns som om jag förlorat en bit av något värdefullt, något som aldrig går att ersätta. En tomhet sprider sig inom mig, en tyst saknad som inte vill försvinna.
Jag försöker föreställa mig dig just nu. Kanske står du där mitt i kaoset, fnissar och skrattar med dina vänner, lite tuffare än förra året, lite modigare i mörkret. Och jag hoppas att du har kul, att du känner dig trygg och älskad, även om jag inte är där.
Jag är med dig ändå, i varje steg, i varje skratt, i varje andetag. Och även om jag inte kan vara vid din sida ikväll, så vet jag att en del av mig alltid är med dig. För oavsett avståndet, oavsett tiden, finns kärleken där – osynlig men stark. Stark nog att skydda dig, att ge dig mod, att fylla den tomhet som jag känner.
Så njut av din kväll, min lilla Halloweenhjälte. Det är din tid nu. Fira, skratta och lev – för jag bär alla dessa minnen med mig, som små glimrande ljus i mitt hjärta.”