Kategori: När ingen ser

Det är märkligt, hur tyst det kan vara när världen omkring en fortsätter som vanligt. Jag går genom dagen, ler, pratar och skrattar när det behövs. Ingen vet. Ingen ser. För varför skulle de? Jag har blivit expert på att dölja allt det där som rasar inombords. Den osynliga kampen som aldrig tar slut.

Orken är det första som försvinner, som ett ljus som sakta brinner ut utan att någon märker det. Varje morgon vaknar jag, om man ens kan kalla det vakna. Sömnen som borde ha gett mig vila känns som ett minne blott. Det är mer som en slöja av trötthet som aldrig riktigt lämnar kroppen, som att jag bara halvt lever, halvt existerar.

De skador som syns på insidan kan aldrig döljas med plåster eller bandage. De är osynliga, men de är där, konstant närvarande. Varje gång jag försöker sträcka mig efter något mer, något bättre, drar de mig tillbaka. Som en kedja, fastlåst vid mina fötter, som ingen annan kan se. Och jag önskar ibland att jag kunde visa dem, de där osynliga såren som aldrig riktigt läker. Men vem skulle förstå?

Tårarna, de är de mest ensamma. De rinner inte nerför kinderna där någon kan se dem och erbjuda tröst. De stannar djupt inne, där de gräver sig in i hjärtat, en tyngd som aldrig riktigt försvinner. Att gråta inombords är som att skrika i ett vakuum. Ingen hör, ingen kan nå dig. Och ändå fortsätter jag, som om ingenting har hänt, som om allt är precis som det ska.

Ibland undrar jag hur länge det går att fortsätta så här. Hur länge kan man gömma en storm inombords utan att den spränger igenom? Men jag vet att jag gör det för att jag måste. För att jag inte vill att andra ska behöva bära det jag bär. För att jag är rädd för vad som skulle hända om någon faktiskt såg, om någon såg hur trasig jag egentligen är.

Kanske är det min kamp, den osynliga, som är min styrka. Eller kanske är det bara ett sätt att överleva. Men oavsett vad, så fortsätter jag, dag efter dag, för att ibland är det allt man kan göra. Fortsätta, även när ingen ser.

Jag vill bara skapa en förståelse för detta.

Människor har ofta sett på mig och tänkt att jag vill ha kontroll över allt. De har skakat på huvudet, suckat och viskat: “Varför måste du alltid fråga vad som sagts?” Det är som om de inte förstår att min fråga inte kommer från ett behov av att kontrollera, utan från något helt annat – min hörsel. Den där lilla bristen som gör att vissa ord glider undan, försvinner som en viskning i vinden, medan jag famlar efter dem.

“Vad sa du?” En enkel fråga, men laddad med så mycket osäkerhet. Det handlar om att jag vill vara säker på att jag uppfattar rätt, att jag inte missförstår. Men gång på gång märker jag den där skuggan av frustration i blicken hos dem jag är med. Som om mitt behov av klarhet stör, river hål i deras tålmodighet.

Jag vet att det är jobbigt för dem. Jag ser det i deras kroppsspråk, hör det i deras suckar. Ibland känns det som om jag gör dem till mina ledsagare, som om jag förvandlar dem till någon som måste dra mig genom samtalet, en hand genom mörker. Men det är inte det jag vill. Jag vill inte att någon ska känna sig så, aldrig.

När det blir för mycket, när deras frustration blir min egen, drar jag mig undan. Jag går min väg, lämnar samtalet och bär på en tyngd i bröstet. Kanske är det enklare att vara ensam än att riskera att tynga någon annan.

Det var inte alltid så här. Jag brukade känna mig säker, även med min hörselskada. Jag litade på mig själv och på att andra förstod min fråga, min osäkerhet. Tills den dagen då någon såg rakt igenom mig, bröt ner min trygghet med ord och blickar jag inte var förberedd på. Det var som om deras ord skrapade bort alla lager av självförtroende jag byggt upp, och kvar stod jag naken inför världen, sårbar och ensam.

Nu står jag här, i ruinerna av det som en gång var. Försöker bygga upp mig själv igen, bit för bit. Men det är svårt. Varje gång jag närmar mig någon, känner jag hur den gamla osäkerheten river och sliter i mig. Jag vill inte komma nära någon igen, vill inte riskera att bli sårad, nedbruten på nytt.

Kanske en dag kommer jag hitta tillbaka. Till mig själv. Till andra. Men just nu är jag på min egen resa, en där jag måste läka och återfinna den styrka som en gång var min.

Jag skriver inte dessa ord för att någon ska tycka synd om mig. Det är inte meningen att detta ska vara en klagosång eller att jag sveper på mig den där “offerkoftan” som folk ibland anklagar andra för att bära. Det här handlar om något större, något djupare. Det handlar om förståelse om att se den osynliga smärtan som en liten gest eller ett hastigt ord kan orsaka.

För det är inte alltid de stora, dramatiska handlingarna som skadar oss mest. Nej, ofta är det en enkel kommentar, ett litet skratt åt min fråga om vad som sagts, eller en ansträngd suck som hänger kvar i luften. Små, till synes obetydliga saker som bär på en tyngd jag inte kan skaka av mig.

Det kanske verkar som en enkel sak att bara fråga en gång till vad någon sa. Men varje gång jag måste fråga igen, varje gång någon tröttnar eller inte orkar upprepa sig, känns det som en påminnelse om att jag inte hänger med. Att jag är ett steg efter. Det är inte något jag valt, och det är verkligen inte något jag vill att andra ska behöva hantera.

Men trots det, här står jag. Med alla dessa frågor och osäkerheter som ibland hänger kvar i bakhuvudet. Försöker navigera i en värld där alla andra verkar höra allt perfekt, uppfatta allt på en gång. Och det gör att varje ord som ges till mig, varje handling, känns så mycket tyngre. Det är som om världen ibland inte förstår hur en liten skiftning i ton eller kroppsspråk kan bli som en kniv för mig.

Jag vill inte att någon ska känna sig som min ledsagare, någon som måste bära mig genom varje konversation. Det är det sista jag vill. Men jag inser att ibland, omedvetet, kan jag ge dem den känslan. Och när jag ser den där frustrationen speglas i deras ansikten, då kommer den där känslan den som säger att jag borde dra mig undan. Göra det lättare för alla genom att vara ensam.

Jag skriver detta för att jag vill att människor ska förstå hur enkelt det är att skada någon utan att ens veta om det. Hur en gest, ett ord, kan gräva sig djupt in i någon och lämna ett sår som tar tid att läka. Och jag vet att jag inte är ensam om den här känslan. Det finns så många av oss som bär på tyst sorg och osäkerhet, som vill bli förstådda snarare än dömda.

Så detta är inte en berättelse om att vara ett offer. Det är en berättelse om att vara mänsklig om att känna, att såras, och att försöka hitta en väg tillbaka.

Men trots allt detta, trots osäkerheten och rädslan för att skada eller bli sårad, så fortsätter jag. Jag fortsätter att ställa frågorna, att vara närvarande och att kämpa för min plats i varje samtal, varje ögonblick. För jag har insett att det är det enda sättet att återfå det jag förlorade. Inte genom att dra mig undan eller bygga murar, utan genom att vara modig nog att be om förståelse och respekt.

Jag vet att jag måste arbeta mig tillbaka, bit för bit, för att åter hitta styrkan inom mig. Det kommer inte vara lätt. Men jag vill tro att det är möjligt, att det finns en plats där jag inte behöver känna att jag är i vägen eller gör någon obekväm.

För till slut handlar det inte bara om mig – det handlar om oss alla. Om att förstå att varje människa bär på sin egen osynliga kamp. Och i den förståelsen, där ligger vår verkliga styrka.