Jag står vid fönstret och stirrar ut på en värld som fortsätter att röra sig, som om ingenting har förändrats. Det regnar, och jag ser vattendropparna som faller i en oändlig ström. De slår mot rutan, smälter samman och glider långsamt neråt, precis som mina tankar, som vägrar att finna ro. Jag försöker tänka bort allt, önskar att jag kunde stänga av, men smärtan inuti är för stark. Den är som ett eko som aldrig tystnar, ett mörker som aldrig skingras.
Varje andetag känns som ett tungt steg uppför en oändlig trappa, och jag undrar om det någonsin kommer att bli lättare. Mitt hjärta är som en skärva av glas, sönderslaget, men ändå klamrar jag mig fast vid varje bit, fast besluten att inte tappa greppet om det lilla jag har kvar. Men varje gång jag försöker pussla ihop bitarna, gör det bara ondare, och jag tänker att det kanske vore lättare att bara släppa taget och låta allt falla isär.
Tårarna bränner bakom mina ögon, men jag vägrar att låta dem rinna. Jag vill vara stark. Jag vill vara oberörd. Men inuti mig skriker det, en tyst viskning av smärta som ingen annan kan höra. En önskan om att få slippa känna, slippa minnas, slippa den ständiga påminnelsen om allt som gått förlorat. Om de tomma löftena, om de drömmar som aldrig blev verklighet, om kärleken som aldrig riktigt räckte till.
Jag önskar att jag inte kunde känna någonting. Att jag kunde vara som alla andra, fortsätta som om allt var som det alltid har varit. Men jag är fångad i mitt eget inre kaos, i en storm som aldrig tycks bedarra. Och ändå, mitt i allt detta, finns det en liten röst som viskar att jag måste fortsätta. Att jag inte får ge upp, att det måste finnas en väg ut ur mörkret, även om jag ännu inte kan se den.
Så jag står kvar vid fönstret, med blicken fäst på regnet som fortsätter att falla. Och jag önskar, med hela mitt väsen, att jag en dag ska kunna känna något annat än den tomhet som ekar i mitt bröst.