Vi föds, vi växer, vi blir gamla. Och någonstans där emellan, mitt i det enkla men otroligt komplicerade livet, uppstår frågorna vi inte riktigt vet hur vi ska svara på.
När vi är unga verkar allt oändligt. Tiden är bara ett ord, en abstraktion, och livet är ett fält av möjligheter. Varje ögonblick är en chans, varje val känns viktigt. Vi skrattar, gråter, älskar, och allt känns så otroligt stort. Men vi ser inte att tiden redan då långsamt sveper oss med sig, att den aldrig står still.
När vi blir äldre, när vi redan har gått igenom så mycket, börjar vi förstå att livet är kort. Att det finns en ände och att tiden inte väntar på någon. Plötsligt känns det som om problemen krymper, som om de egentligen aldrig varit så viktiga. Alla sorger, rädslor och missförstånd – vad betydde de egentligen? Kanske var det aldrig de stora katastroferna som formade oss utan snarare de små stunderna: ett varmt leende, en stilla kväll med någon vi älskar, eller ett skratt som fyllde ett rum.
Det är ironiskt, kanske. Vi spenderar en stor del av vårt liv upptagna med att fixa och lösa problem, att oroa oss för framtiden och gräma oss över det förflutna. Men i slutändan är det just de små glädjeämnena som lyser starkast när vi ser tillbaka.
Och där, i den insikten, ligger en sorts frid. En påminnelse om att även om livet är kort, även om tiden flyr och problemen ibland verkar outhärdliga, så finns det alltid skönhet och glädje mitt i allt.