Du förminskade mig.
Du förnedrade mig.
Du sa saker som kändes som en kniv rakt in i min själ.
Jag var ett val för dig när du tröttnade på mig fanns det alltid andra män att leka med.
Du gjorde mig illa.
Mitt enda brott var att jag satte dig först.”
Orden vibrerade i luften efter att de lämnat hans läppar. Hennes ansikte, tidigare så oförskämt oberört, förblev stilla som en stenstaty, men det fanns en liten, nästan osynlig darrning vid hennes mungipa. Han ville tro att det var skuld, men visste bättre. Det var bara ännu en illusion, ett spel som hon hade spelat så många gånger förut.
Han visste inte längre vem han var utan henne, för varje gång hon kastade honom åt sidan, som en trasdocka efter en hektisk dag med nöjen och andra, höll han ändå fast vid hoppet om att vara nog. Men nu… nu såg han klarare. Klarare än på länge.
-Jag älskade dig,” sa han, nästan viskande nu. -Jag älskade dig, och ändå var det aldrig nog.
Hon tog ett steg tillbaka, ett avstånd som kändes som en avgrund. Hennes ögon, som en gång lockat honom så djupt in i hennes värld, var nu tomma speglar av det hon alltid varit—en skugga av något som aldrig existerat fullt ut.
-Du var bara en lek för mig,” svarade hon kallt. -Något för att fylla tiden tills något bättre kom.
Hans hjärta brast, men för första gången på länge insåg han att det inte längre spelade någon roll.
Han stod stilla, stirrade på henne, på det tomma skal av en kvinna han en gång älskat. Orden hade varit som ett hugg, men det var en underlig sorts befrielse som följde efter smärtan. De sista bojorna släppte, de där osynliga kedjorna som hade hållit honom fast i hennes värld. Världen där han alltid var otillräcklig, där han aldrig räckte till, där han ständigt skulle tävla mot män han aldrig ens mötte.
”Det var aldrig kärlek för dig, eller hur?” sa han, mer till sig själv än till henne. ”Allt jag gjorde, alla de gånger jag försökte förstå dig, förlåta dig, det betydde ingenting.”
Hon ryckte på axlarna. ”Du gav mig vad jag behövde när jag behövde det. Inget mer.”
Han kände hur hans hjärta hårdnade. Det som en gång hade varit fyllt av ömhet för henne, alla minnen av deras tid tillsammans, förändrades i ett slag. De blev till aska, bortblåsta av hennes likgiltighet.
-Jag tror jag är klar nu, sa han, och förvånades över hur stabil hans röst lät. ”Du kan ha dina spel, dina lögner, och dina andra män. Jag är färdig med det.”
Hon skrattade, ett kallt, hånfullt ljud. ”Du tror att du bara kan gå? Att det är så enkelt?”
-Ja, svarade han, och för första gången på länge kände han att det faktiskt var sant. -Det är så enkelt.
Han vände sig om, med en känsla av lätthet han inte trodde var möjlig. För varje steg han tog bort från henne, från deras gamla liv, blev världen klarare, luften renare. Han lämnade henne där bakom, i den gråa skuggvärld hon levde i, och han gick mot en framtid där han äntligen skulle sätta sig själv först.
För första gången på länge kunde han andas, och det var som om han återfann sig själv i varje andetag.