När huden minns
Jag står framför spegeln och ser på mig själv. Huden minns, även om ögonen inte längre kan se det. Där du en gång höll din hand på min rygg, där dina fingrar ritade osynliga mönster över min hud, finns nu inget spår kvar.
Min tatuering, den som symboliserade oss, är borta. Försvunnen. Kvar är bara minnet av dig, av din beröring som brukade vara så självklar. Dina smekningar, ibland så försiktiga, ibland med en intensitet som fick hela mig att skälva. Din andning bakom mitt öra, hur den kittlade och värmde mig på samma gång, som om världen var liten och det bara fanns du och jag.
Du brukade hålla min hand, starkt, som om du aldrig skulle släppa taget. Men allt har bleknat. Tatueringen, din närvaro, vi. Huden är nu tom, men minnet brinner kvar. En gång var du där, och nu är du bara ett eko.
Jag drar handen över min rygg där tatueringen en gång satt, en svag linje som jag kan känna men inte längre se. Den var som ett löfte, permanent och orubblig. Men nu, när den är borta, inser jag att löften kan suddas ut lika lätt som bläck under huden. Precis som vi gjorde.
Jag försöker minnas din röst, hur du brukade viska ord som inte behövde vara stora eller mäktiga för att få mig att känna mig trygg. “Här är jag,” brukade du säga, som om de tre enkla orden var nog för att hålla oss samman. Men nu är din röst ett dovt sus i bakhuvudet, en skugga av vad den en gång var. Jag hör den inte längre klart, precis som jag inte längre minns exakt hur din hand kändes i min.
Det är märkligt hur huden minns bättre än sinnet ibland. När jag blundar kan jag fortfarande känna värmen från dina fingrar, spåren de lämnade efter sig. Men allt annat har bleknat, suddats ut. Kanske för att det var nödvändigt. Kanske för att du inte skulle få ta mer plats än vad min hud redan ger dig i minnet.
Jag undrar om du minns mig på samma sätt. Om du någon gång låter din hand vila på den plats där mina fingrar en gång vilade på dig. Om dina tankar ibland vandrar tillbaka till oss, eller om jag, precis som tatueringen, har försvunnit från din värld. En osynlig närvaro, bortglömd.
Huden minns, men allt annat försvinner till slut. Kanske är det bäst så. Kanske är det precis som det ska vara – ett avtryck som sakta bleknar, ett minne som till slut släpper taget.
För vi var aldrig menade att vara permanenta, eller hur? Precis som tatueringen var vi en del av något större, något tillfälligt. Något som lät oss känna, men som också visste när det var dags att försvinna.
Huden minns fortfarande allt, varje ögonblick vi delade, varje beröring som en gång var så levande. Men nu, när allt annat bleknat bort och tystnat, är det bara en sak som återstår. Just nu så finns en tatuering i skinnet saknad.